Det finns ju såklart en mängd utmaningar och många av dem är avhängiga den omedelbara omgivning som en lever i. Jag kan bara beskriva min egen, fullt medveten om hur extremt privilegierad den är. Till att börja med går Iván i privatskola och jag har skrivit om det förr, det är en stor uppoffring för oss rent ekonomiskt, men så här långt in i skolgången är jag dock beredd att sälja mina skor (behövs kanske lite mer än så), för att han ska få gå kvar.

Det är en väldigt trygg miljö, inte helt en skyddad verkstad i negativ bemärkelse, men med total avsaknad än så länge av mobbing, våld och konflikter. Nationaliteterna och de kulturella referensramarna skiljer sig åt men den gemensamma nämnaren är givetvis att alla kommer från medel- och överklassfamiljer. Säger man ens så nu för tiden?

Det betyder ju inte att barnen inte kan råka i luven på varandra, men minsta lilla tagg är föräldrar, lärare och skolledning snabba med att följa upp. Skolan tackar genuint för ett mail som indikerar någon form av osämja och tar tag i det med de berörda. Inget får ligga och gro och växa sig till ett stort otämjbart monster.

Så med detta som bas är min största oro just nu, det som jag tror de flesta föräldrar kämpar med, nämligen balansen mellan skärmarna och den “vanliga” leken och fysiska aktiviteter. En klasspappa sa till mig häromdagen att hans son knappt har några leksaker, att barn av idag är barn med få leksaker.

Hans son vill helst ha Robux (valutan i spelplattformen Roblox) när han fyller år. Det stod på Iváns önskelista också. Pappan sa det som något positivt och det fick mig att fundera. För jag har liksom aldrig förlikat mig med detta, utan kämpat vidare med olika leksaker till födelsedagar och jul. Prylar som i ärlighetens namn inte används utan blir stående som en påminnelse om en verklighet som inte finns.

Nu fyller Iván alltså åtta år och jag tror att jag har gett upp. Förutom lite praktiskt som han behöver så har jag köpt ett nytt Nintendospel. Där möts vi och har haft många roliga kvällar tillsammans i Super Mario Bros världar. I övrigt spelar han antingen Minecraft eller Roblox, allra helst tillsammans med kompisar som han pratar med via Discord eller WhatsApp. Och jag måste säga att jag definitivt ser fler fördelar än nackdelar med spelandet. Jag kan inte avgöra kvaliteten på Robloxspelen, men Minecraft är kreativt och barnen övar på sin kommunikation. Allt bygger på teamwork och de tränar på att uttrycka sig och på att lyssna på varandra.

Förr kanske barnen gick ut och lekte på gården varje dag, fick frisk luft, lek och rörelse. Och det vore ju fint om det kunde vara så. Men sanningen är att det inte finns kvar. Så ser det i alla fall inte ut för oss. Vi lyckas möjligen organisera riktiga playdates en gång i veckan, oftast varannan. Tack vare skärmen “ses” kompisarna varje dag en stund efter skolan. Iván har även blivit riktigt bra kompis med en svensk kille tack vare deras gemensamma spelintresse. Hade de enbart setts live hade det tagit betydligt längre tid för dem att klicka och kanske hade vänskapen till och med runnit ut i sanden.

Att spela är inte något passivt, det är så otroligt mångbottnat. Än så länge sker allt dessutom i vardagsrumssoffan och jag har ganska bra koll på stämningen. Värre är det med det Iván konsumerar som total avkoppling, det passiva tittandet. Han har vuxit upp med Netflix och SVT Play. Tills förra året då det plötsligt bara var YouTube som gällde. Han följer ett gäng mycket specifika YouTubers som spelar samma spel som han själv. Jag är ju gammal som gatan för att ha en åttaåring och kunde till en början varken förstå eller acceptera detta. Men jag ställde frågor, spetsade öronen och fick till slut inse att det i alla fall inte var något som direkt kändes skadligt.

I somras blev det TikTok för hela slanten. Då plötsligt saknade jag YouTube. Rädslan för det okända började växa igen. Det kändes så okontrollerat, språket var värre, innehållet var inte barnanpassat. Iván föll för komikerna och algoritmerna gjorde att utbudet blev väldigt likriktat. Det passerade förbi rätt grova skämt uppblandade med en hel del svordomar. Dessutom är det bara korta videos och det kändes som allt fladdrade förbi, att det skreks och upprepades samma saker i oändlighet. Jag gillade det inte alls.

Under tiden jag funderade på hur jag skulle hantera det hela, väcktes dock Iváns musikintresse, faktiskt tack vare just TikTok. Han började Shazamma låtar och bygga sina egna listor på Spotify. Han gjorde även en del egna TikToks och jag måste erkänna att den funktionen var riktigt rolig. Iván gjorde rollspel och imiterade som en riktig komiker och det var där och då jag bestämde mig för att skriva in honom på teater.

Dessutom pratade vi mycket om vad som inte var bra på TikTok. Eller kanske främst om vad jag inte tyckte var bra. Och kanske var det framför allt jag som pratade. Men det blev i alla fall en slags dialog som jag tror vi lärde oss mycket av båda två. För Iváns del att svordomar inte är okej även om de används av vuxna och att man alltid måste ifrågasätta det man ser och hör, långt ifrån allt är sant eller politiskt korrekt. För min del, att allt inte är svart eller vitt.

Tack och lov lämnade han självmant TikTok efter några månader. Han är nu tillbaka i YouTubevärlden och för närvarande känner jag mig ganska trygg med de Youtubers han följer. Det enda bekymret är att han nästan enbart följer spansktalande gamers. Mitt mål är att försöka få in några engelsk- och svensktalande i repertoaren.

För jag tror att det absolut viktigaste är att möta sina barn där de faktiskt befinner sig. Att inte slå huvudet i väggen och vägra acceptera vad som gäller för dem idag. Precis som min generation skojade om att “de gamla” tyckte att vi borde leka med kottar och tändstickor i skogen, så tror jag på att gilla läget, intressera sig, upprätthålla ett samtal kring det som skulle kunna vara problematiskt, ställa frågor och lyssna. Precis som man inte kan kritisera att barn ser på TV - det viktigaste är ju vad de ser - så kan man inte vända sig mot den så kallade “skärmtiden” längre. Iván gör till och med sina läxor på paddan. Det viktigaste är balansen och vad det är han använder den till.

Vi vuxna måste möjligen sätta gränser, men vad jag tror vi framför allt måste lära oss är att ställa fler frågor till våra barn om vad de faktiskt sysslar med och inte bygga murar och upprätta förbud.

Självklart får skärmen inte ta över helt. Men vad jag ser både hos mig själv och de föräldrar jag har nära mig, är att vi är bra på att kompensera för skärmtiden. Att den inte får gå överstyr är något ständigt närvarande och tack vare det ägnar jag mycket tankearbete kring de aktiviteter jag anmäler Iván till och de utflykter och aktiviteter vi hittar på efter skolan och på helgerna. Det är helheten som är det viktiga. Att skärmen blandas upp med frisk luft, natur och fysisk aktivitet. Och så spelar vi ganska mycket vanliga spel också. Vanliga hederliga gamla sällskapsspel.