Aldrig känt oss så ensamma
04 jun 2026 | 15:00ANNIKA ELWING För ett år sedan blev jag erbjuden ett årslångt vikariat i Sverige. Familjen, bestående av två vuxna, två barn, hund och katt, flyttade norrut. Min förhoppning, efter nära 20 år i Spanien, var att flytta hem för gott.
Det har varit ett minst sagt omvälvande år med både positiva och negativa upplevelser. Det vet alla prenumeranter som läser mina veckoinlägg på sydkusten.es.
Sjuåringen har blivit flytande på svenska och fått insulinpump, något hon inte hade fått i Spanien. Elvaåringen har börjat läsa på svenska, lärt sig att hata vintern och vet nu vad en depression är, något hon inte kände till innan flytten. Sambon har lärt sig enormt mycket svenska och har genom sina kurskamrater fått ännu större förståelse för dem som tvingas lämna allt i sitt gamla land.
Jag, som inte bott i Sverige som vuxen tidigare, har upptäckt vilket fantastiskt land Sverige är. Med bank-id löser man det mesta. Långt borta känns köande till spanska myndighetskontor med dokument och officiella stämplar.
Det är lätt att hyra bostad på liten ort och man får stanna så länge man vill utan oro för att bostaden ska hyras ut till turister, eller säljas. Vill man köpa hus är det både enkelt och billigt jämfört med vad man får för samma pengar i Spanien.
El och internet kostar inte mycket, och när man, som vi, bara lever på en inkomst finns det mesta man behöver på second hand, barnkläder införskaffas på bytardagar.
Barnfamiljer har en ofantligt lång föräldraledighet, barnbidrag, omvårdnadsstöd, gratis tandvård för barnen och vab. Vab, hur fantastiskt är inte det? Det är ett privilegium att få vara hemma och ta hand om sjuka barn.
För mig har Sverige blivit likvärdigt med god ekonomi, trygghet och att kunna äga en bostad.
– Ja, men allt det där spelar ju ingen roll om familjen inte mår bra, kontrar sambon.
Han har rätt. Alla fyra längtar hem, men värst har det varit för äldsta dottern och för min partner. Han säger på fullt allvar att han inte överlever ett år till i Sverige utan psykologhjälp.
Sambon har märkt hur tufft det är att lära sig ett nytt språk. Hur man än kämpar tar det tid, ett språk är oerhört komplext. Vissa dagar vill man bara isolera sig av frustration över att inte förstå och kunna kommunicera obehindrat.
Svenskar man möter är mycket vänliga och trevliga, men både han och jag har också upplevt svidande kulturkrockar i matkultur, ledsamma festligheter, oartighet och en utbredd egoism. Svenskar som inte hälsar, undviker främlingar, lägger väskan på sätet bredvid för att hålla avstånd eller tillrättavisar andra för att känna sig duktiga. Var och en får klara sig själv i landet i norr.
På SFI har sambon och hans kurskamrater fått veta av en yrkesvägledare att för invandrare finns bara jobb på äldreboende eller i fabrik, oavsett utbildning. Sambon, som älskar sitt läraryrke, sänktes efter den föreläsningen.
Han blev bryskt behandlad av två poliser som undrade varifrån han kommer, hur länge han tänker stanna i Sverige, varför han har kommit hit och vem han egentligen bor med.
Om min partner får arbete skulle vi förverkliga drömmen om ett eget hem, men vad ska vi med vårt fina hus till om vi sitter där ensamma? Utan vänner som bjuder in sig själva på spontanlunch, utan barnkalas till midnatt, små kusiner och kompisar som härjar runt, spelkvällar, kakbak och grillfester, som i Spanien? Vi har aldrig förut varit så ensamma som det här året. Jag har både släktingar och några vänner i närheten, men hinner inte träffa någon. Jobbet tar all tid och ork. På helgerna vill jag bara ta igen förlorad tid med barnen. Sambon har gått med i kör och förening, men det är svårt att lära känna vuxna här. Yngsta barnet vill träffa skolkompisarna på fritiden men vi har bara lyckats få till fem lekträffar på hela läsåret. Nästa är inplanerad om tio dagar. En enda kalasinbjudan. Hur gör man?
Den svenska skolan fungerar dåligt för barn med särskilda behov, och jag är övertygad om att problemet med hemma-sittare i Sverige är så stort för att dessa barn inte får den hjälp de behöver. Skulle min äldsta dotter bli en av dem om vi stannar? Under läsåret har elvaåringen, som fick fantastisk hjälp i de spanska skolor hon gick i, slutat prata, tappat allt självförtroende och drabbats av depression.
Trots smidigt bank-id måste alla som behöver psykisk hjälp vänta på sin tur. Barn som inte vill leva längre behöver stå sex månader i vårdkö.
Sverige är synonymt med god ekonomi och trygg bostad, men livsglädjen finns i Spanien. Det är dags att åka hem.
|
Annika Elwing |
Kommentarer