Om vi börjar med att vrida klockan tillbaks till år 2000 ser vi att befolkningen i Spanien uppgick till cirka 40 miljoner människor. Aktivitetsgraden (personer i arbetsför ålder 16-65 år som är tillgänglig på arbetsmarknaden) var då på 52 procent. Arbetskraftsinvandring, i stor utsträckning från andra spansktalande länder, gjorde att befolkningen steg till nästan 47 miljoner vid utgången av 2011.

De som invandrade till Spanien för att arbeta hade naturligtvis en mycket högre deltagandegrad på arbetsmarknaden, som har legat stabilt på 77 procent. Det har i sin tur lett till att den genomsnittliga deltagandegraden på arbetsmarknaden ökat till cirka 60 procent och legat stabilt de senaste fem åren. Den senaste noteringen ligger på 59,5 procent.

När krisen slog till i slutet av 2008 ökade arbetslösheten dramatisk och många, främst yngre spanjorer, lämnade Spanien, för att söka lyckan i andra länder. Under 2010 vände trenden och sedan dess har cirka 900 000 spanjorer flyttat hem. Beträffande arbetsinvandrarna i Spanien har vi sedan 2010 sett ett nettoutflöde på cirka 950 000 personer, från 5 402 579 till 4 447 852.

Demografiska förändringar samt en åldrande befolkning borde resultera i en lägre deltagandegrad på arbetsmarknaden. En ökning från 52 till 60 procent är därför anmärkningsvärd och något som vi ej sett i andra europeiska länder. Det är svårt att göra relevanta kopplingar mellan historiskt data och dagens situation. Risken att jämföra äpplen med päron är hög.

Om den spanska arbetsmarknaden i dagsläget hade haft en deltagandegrad på 52 procent hade arbetslösheten legat på cirka åtta procent. Överkapaciteten från privat och offentlig sektor är i stor utsträckning absorberad av den privata tjänstesektorn.
Frågan är förstås vad som driver en ökad efterfrågan på arbetskraft och om denna kommer hålla i sig. I förlängningen kan man fråga sig vad som blir den huvudsakliga utmaningen i framtiden.

Om vi studerar spansk ekonomi (BNP) ur ett produktionsperspektiv kan vi konstatera att servicesektorn utgör cirka 65 procent av BNP. Efterfrågan på arbetskraft har huvudsakligen kommit från denna sektor, men vi ser även en ökning inom industriproduktionen.

Förklaringen till den ökade efterfrågan på arbetskraft är enkel. Spanska hushåll har märkbart minskat skulderna och fått bättre ekonomi (hushållens konsumtion växer). Detta möts med ökat behov av arbetskraft, vilket ytterligare förbättrar köpkraften.
Hushållens finansiella framtidsförtroende stiger, vilket ytterligare ökar riskviljan för investeringar. När detta möts av en kreditmarknad som vädrar vårkänslor ser vi även en ökad utlåning, med påföljande investeringar.

När kommer vi då se en inbromsning i ökningstakten på antal personer i arbete och varför kommer det att inträffa? När efterfrågan inom servicesektorn stabiliseras kommer balansen mellan utbud och efterfrågan att bli en utmaning.

Enligt flera rapporter från bland annat OECD och Spaniens centralbank kommer den stora utmaningen att vara strukturell arbetslöshet. Detta betyder konkret att företagen kommer att ha svårt att hitta kvalificerad och relevant kompetens för sina behov.
Behovet för omfattande strukturella reformer inom utbildning och effektiv arbetsmarknadsformation kommer sålunda sätta den politiska viljan på prov.

Ruben Larsen
ruben@hagakapital.se