Han hade hamnat i dåligt sällskap. Det var vänner och bekanta bland kunder och leverantörer som lurade honom i fördärvet. I början bara någon enstaka gång men snart tog lasten en stor del av hans fritid och snart även en del av arbetstiden.

Visst skänkte lasten glädje i början men samtidigt anade han att det hela började gå till överdrift. Han hade nu även fått med sin fru men hon hade mer motståndskraft och lät sig inte förslavas. Hon oroades alltmer över sin kära make.

Som alltid när det gäller laster är det glatt och lustbetonat i början men ju längre det hela fortskrider ju mer kommer leda och tristess in i bilden. Lasten utövas utan glädje och ändå var det omöjligt att sluta. Han blev alltmer stirrig, retlig, orolig och deprimerad. På förmiddagen var han onåbar och rastlös tills han slutligen drog iväg till vännerna och lasten och på kvällen kom han hem i ett bedrövligt skick. Frun fruktade hans alltmer dåliga humör och ständiga depressioner. Hon hade nu helt tagit avstånd från lasten och längtade tillbaka till de lyckliga dagar hon mindes från början av deras äktenskap.

Mannen hade nu själv insett att denna last var mer till fördärv än till nytta och glädje. Han sa ofta till sig själv: "Tänk om jag aldrig hade givit mig in i detta helvete". Nu ville han verkligen sluta men, som vi alla vet, en last är ingen last om det är lätt att sluta. Han fattade gång på gång beslutet att aldrig mer Men vad hjälpte det när vännerna pockade. Det gick inte den dag utan att de ringde och tjatade: Det är klart du skall med ut, du sviker väl inte De vänner som sjunkit ner i träsket kan aldrig tåla att någon annan försöker ta sig upp.

Gång på gång gjorde vår man ärliga försök att sluta men fick abstinensbesvär och återfall när han såg lasten utövas i TV. Hans goda hustru led med honom och tack vare henne blev han till slut en fri man.

Hon hyrde ett litet torp i Hälsingland där de gjorde sig onåbara under ett helt sabbatsår. Där kunde inte de dåliga vännerna nå dem och det var 8 mil till närmaste golfbana. De ägnade sig åt friluftsliv med promenader, svampplockning och fiske och på kvällarna åt de god mat och satt sedan och läste framför den öppna spisen och lyssnade på musik. Hon hade sålt hela hans golfutrustning och man berörde aldrig denna last med ett ord ty man hade funnit att det fanns så mycket andra och större värden i livet.

Efter denna lyckade avvänjningskur återvände man till staden och arbetet och allt var frid och fröjd. En dag ringde en av de gamla vännerna och försökte lura ut honom på golfbanan men fick ett skratt till svar:

-Nää du, den där skiten har jag slutat med och det borde även du göra.

-Ja, jag har försökt men det är djävlar i mig omöjligt.

Det var det nu inte. Inte om man hjälptes åt och stöttade varandra. Man bildade en liten klubb som man kallade "Golflänkarna" och den blev mångas räddning.

Det fanns redan en anti-golfklubb men den gjorde ingen som helst nytta. Dess medlemmar var som nykterister som saknade egen erfarenhet av det man talade om.

De hade aldrig själva varit slav under lasten, kunde inte förstå och förmådde därför inte hjälpa och hade väl heller knappast den ambitionen. De var dumskallar som handlade mer av illvilja än av människokärlek och omtanke. Golflänkarna var deras raka motsats.