Naturligtvis äter du din semla precis när du vill, men det kanske kan vara bra att veta att det egentligen är slut med semleätandet i och med fettisdagen. Semlan är en av våra mycket få svenska karnevalstraditioner. Karnevalen är kroppens farväl till det njutningsfulla i livet inför den koncentration på påsken som fastan är. Den är en del i den livsviktiga pendelrörelsen mellan glädje och allvar, överflöd och begränsning.

Vår tid är inte särskilt intresserad av fastans budskap. ”Det skall va´ gott att leva, annars kan det kvitta” förkunnade Galenskaparna en gång i tiden och fångade in mycket av det privatfilosoferande som rör sig i våra hjärtan. Vi är egentligen inte främmande för späkningar. Vi ger oss i kast med de allra hiskligaste övningar som lyftandet av tyngder eller gnagande på grönsaker. Men vi gör det, inte för att bli bättre som människor, utan för att må bättre.
Individualismen har slagit klorna i oss. Vårt viktigaste ord har blivit JAG. De kristna traditionerna kring påsk har en helt annan utgångspunkt. Där varken börjar eller slutar det med mig själv. För dig började Jesus sin vandring mot Jerusalem och den död som väntade honom där. Allt för att vi skall leva för varandra.

Kyrkoåret är en fantastisk skapelse där man kan få del av det viktigaste i den kristna tron bara genom att vara en del av den gudstjänstfirande församlingen. Det behövs inga dyra kurser eller krångliga böcker, bara öppna sinnen.

Den kanske allra mest dramatiska delen av kyrkoåret är fastan. Där får vi följa Jesus på hans vandring upp mot Jerusalem. Texterna blir mer och mer fokuserade på hur ondskan desperat försöker förgöra Guds goda gåvor till oss. När allt tycks vara slut och förbi brister alla fördämningar och begränsningar i Kristi seger över döden. Det finns inte längre något mörker som kan kväva livets ljus.

Är det något man är riktigt bra på här i södra Spanien så är det att fira påsk. Jag kommer ständigt att bära med mig den där dymmelonsdagskvällen (det är onsdagen i Stilla veckan) på torget utanför kyrkan i Los Boliches. Vi hade följt processionen en god stund, sett dess prakt, hört trumpeterna och trummorna, känt lukten av rökelse. Där vid torget stannade processionen upp. Ett lågt sorl spred sig tillsammans med doften av apelsinblommor.

Då bryts plötsligt allt av den långa klagande tonen från en saetasångare. Tonerna, först till Jesus och sedan till hans mor, svävar över torget och rakt in i våra hjärtan. Det blir så tydligt. Bara den som vågar följa Jesus ner i mörkret kan explodera i glädje inför det gudomliga ljuset. För att kunna göra det behöver du inga dyra kurser eller krångliga böcker. Allt du behöver är öppna sinnen och ett längtande hjärta.