Vi skulle vara i Sverige i två veckor och reste från sjutton plusgrader till sjutton minusgrader. När vi lämnade Spanien hade det regnat i nästan två veckor och i Sverige möttes vi av snö, sol och klarblå himmel, ett vinterväder som är svårt att inte älska. Ändå tog det inte ens ett dygn innan jag råkade säga ”…hemma i Spanien…” till en vän. Vi båda stannade upp och jag blev nästan lite nervös över vad jag precis sagt. Men samtidigt började en liten värme sprida sig i kroppen. En värme som man annars sällan upplever i sjutton minusgrader. Sedan följde två intensiva, mysiga, kyliga, ganska regniga men samtidigt härliga veckor med vänner och familj. Vi turnerade runt mellan fem olika orter och flera gånger så sa jag orden ”hemma i Spanien”. Det började mer och mer kännas rätt.

Men det känns ändå lite konstigt att kalla Spanien för ”hemma”. Vi äger ingenting här. Vi hyr en möblerad lägenhet och det enda vi har är i princip kläder. I Sverige äger vi både lägenhet och bil. Det kan tänkas konstigt, men eftersom vi inte vet hur länge vi kommer stanna så har vi valt att i alla fall börja så här. Sen får man se vart livet tar en. Det hela gör det dock lite svårare för mig att känna mig hemma när jag inte äger något. Jag antar att det är ett mänskligt beteende, som att pinka revir. Nu är det ju visserligen hundar som pinkar, men ni fattar…

Trots att ordet ”hemma” upprepades många gånger fanns det ändå en oro för att hemkänslan inte skulle infinna sig när vi väl landade i Spanien igen. Men när vi dagen innan nyårsafton vaknade i vår hyrda säng var det som en lång utandning. Under dagen upptäckte jag detaljer som att en häck var klippt och att det byggts ett nytt vakttorn på stranden. Kvinnan på den lokala restaurangen kände som vanligt igen oss och vi pratade om hur julen varit. Och även om jag inte älskar den lägenhet vi bor i, så kändes hela området som mina ägor.

När det sedan blev nyårsafton begav vi oss till Málaga för att ta in på hotell och fira in 2023 på en restaurang. På restaurangen var det en massa internationella gäster, och tack vare deras stundom förvirrade blickar kunde jag nästan känna mig spansk. Jag dansade och kindpussades med personalen och hängde med på sambatåg. Det är tydligen sånt som får mig att känna mig som en i gänget. När 2023 väl var här begav vi oss till Plaza de la Constitución där det var konsert och vi dansade och sjöng med i låtar vi aldrig hört. Min sambo fick en persiljekvist av en spanjorska som hon skulle ha i håret. Varför? Inte en aning.

Dagen efter, årets första dag, ville vi inte riktigt lämna Málaga city. Solen sken och det var nästan för varmt att ha långbyxor på sig. Så vi satte oss på en bänk i hamnen och sen blev vi sittandes där i två timmar. Kanske berodde det på att det var just dagen efter ett sambatåg, eller så bara landade vi. Vi analyserade den spanska klädstilen med slutsatsen att det finns två kategorier: Att inte bry sig eller All in. Vi drömde om vad vi skulle fylla våren med för utflykter (som jag skrev om i förra veckans text). Och framför allt så njöt vi. Njöt av varandras sällskap. Njöt av solen. Njöt av att vara hemma.

Jag behöver inte välja vad som är viktigast i livet, det väljer sig självt. Jag är bortskämd med vänner och familj som finns närvarande även om vi har många mil mellan oss. Även om solen inte skulle visa sig en dag kommer den alltid tillbaka igen. Och oavsett hur jag lever så kan jag alltid samla på mig nya intryck när jag känner att jag behöver det. Så att vara hemma betyder för mig att jag kan landa, få vara trygg och sätta min egen agenda. Det är snarare en känsla än en plats. Vilket ibland gör det svårare att hitta hem, eftersom det kan vara svårt att landa ibland när man bara rusar fram. Men när jag nu vet vad ”hemma” är, så vet jag vart jag ska börja leta om jag skulle tappa bort mig igen. Och på vägen dit hänger jag på ett sambatåg!