En påminnelse om samhällets sårbarhet

PLUS ANNIKA ELWING Jag är på resa med 46 svenskar när det stora strömavbrottet i Spanien sker. Redan innan de kom berättade jag att man alltid behöver ha kontanter i Spanien, så ingen behöver gå hungrig. Men det var olyckligt att vi hade fått rum på våning tio, elva och tolv på det nya hotellet när hissarna inte fungerade…

PLUS ANNIKA ELWING Jag är på resa med 46 svenskar när det stora strömavbrottet i Spanien sker. Redan innan de kom berättade jag att man alltid behöver ha kontanter i Spanien, så ingen behöver gå hungrig. Men det var olyckligt att vi hade fått rum på våning tio, elva och tolv på det nya hotellet när hissarna inte fungerade…

Attans. Inget ljus på toan. Gruppen var på vinprovning i Ronda och jag, reseledaren, smet undan för ett toalettbesök medan de andra drack vin. Vi skulle visserligen inte använda den här toaletten för den var inte städad, men den låg närmast. Tyvärr hade ljuset gått. Jag tände ficklampan i mobilen och gick in, och konstaterade sedan att det var mörkt överallt på det lilla hotellet. Och mejlet till min chef kom inte fram. Snart började det talas om att strömmen hade gått i hela Spanien, Portugal och Frankrike. Var det möjligt? Det tog en stund innan insikten gick in och jag började bli medveten om konsekvenserna av strömlösheten i samhället.

Ett så omfattande strömavbrott som det som skedde i måndags gör oss obehagligt medvetna om hur sårbara vi är. Något som vi redan vet, men inte gärna tänker på.

Det är inte ovanligt med strömavbrott där jag bor i Spanien. Rätt som det är slås elen ut, internet försvinner och det går inte att betala med kort. Det här är vi alla medvetna om och bär ofta kontanter i plånboken. Jag har lärt mig efter att ha behövt tanka bilen under ett strömavbrott och inte haft kontanter med mig, likaså när jag gått till apoteket och inte kunnat betala.

I min egen by försvinner internet varenda gång det är oväder, ibland bara om det blåser lite, regnar eller solen skiner. Kontanter behövs också i småbutiker, när man äter ute och ska dela på notan, eller vill ge en slant till en skicklig gatuartist.

Med anledning av allt ovanstående hade jag meddelat resenärerna redan innan avresan till Spanien att det var bra att alltid ha kontanter, och tack vare det behövde ingen gå hungrig.

Aldrig har jag sett så mycket folk på Rondas huvudgata. Många butiker och restauranger hade stängt och det verkade som att alla Rondas turister befann sig på gågatan samtidigt, där de drog från ställe till ställe för att hitta något att äta. Restaurangköken gick ju inte att använda utan elektricitet.

Jag räknade mina pengar för att se om jag hade tillräckligt för en lunch och såg att jag hade nio euro i kontanter. Mer pengar gick inte att ta ut i bankomaterna, så det gällde att hushålla om detta skulle bli långvarigt. Många tycktes tro det, i de ännu öppna butikerna köpte folk stearinljus.

På en restaurang nära busstationen fanns tapas ensalladilla rusa för bara 1,10 euro, så jag lyxade till med en halv avokado med räka också, vilket var onödigt i rådande situation.

Det var mycket folk på restaurangen, trångt, men jag hittade en ledig lucka vid bardisken. Många hade sökt sig till samma ställe som jag för att få kalla och mättande tapasrätter. Flera köpte med sig matlådor hem, eftersom de inte kunde värma eller laga lunch. Servitörerna var stressade.

I ryggsäcken hade jag en påse smutskläder som jag tänkt tvätta nu under den lediga tiden. Dessutom skulle jag mejla veckans blogginlägg till Sydkusten. Tvättmaskinerna var förstås strömlösa, och i kontakten fanns ingen ström så det gick inte ens att sätta på datorn.

Resenärerna var ändå vid ganska gott mod, men själv var jag mer bekymrad än vad som fick märkas. Det här var inte ett vanligt strömavbrott, hur länge skulle det pågå? I dagar? Vad skulle hända när kontanterna tog slut? Hur går det när ingen kan laga mat? Om något hände hemma med barnen skulle jag inte få reda på det eftersom vare sig telefoni eller internet fungerade. Hur skulle resenärerna ta sig hem med flyget? Hur skulle jag själv komma hem om tågen var inställda? Om jag dessutom inte hade kontanter skulle det inte heller bli frågan om buss.

När vi kom fram till resans sista hotell, på Costa del Sol, blev det problematiskt. Rumsnummer delades ut på måfå, hotellets lista stämde inte alls. Nästan alla i gruppen hade fått rum på våning tio, elva och tolv, och hissarna fungerade inte. Liksom många nyckelkort. En resenär gick upp till sitt rum på våning elva, gick ned efter hjälp när kortet inte fungerade, och upp tillsammans med en receptionskille. De där receptionskillarna fick springa i många trappor den kvällen…

De flesta valde att ställa in väskorna i ett rum i väntan på att hissarna skulle gå i gång, och gick ut för att se om någon middagsrestaurang var öppen. Nästan allt var stängt.

Men vi hade tur. Hotellet har en egen generator i källaren, så även om hissarna och kortlåsen inte fungerade, inte heller rinnande vatten i badrummen, fanns både lampljus, ström i kontakterna och wifi. Och sent på kvällen började staden att lysa igen, efter att ha legat i mörker. Hissen gick i gång.

I tid varade strömavbrottet inte så länge, och ingen i vår grupp råkade illa ut. På det sättet kan man nog säga att det var mycket nyttiga timmar utan elektricitet. En påminnelse om vår sårbarhet.

Annika Elwing