Intervjun med Aznar i Antena 3 var i många bemärkelser surrealistisk. För den oinsatte gav Aznar säkerligen ett seriöst och till och med övertygande intryck, men den som har en viss kännedom om spansk nutidshistoria kan inte göra annat än ta sig för pannan.

José María Aznar är inte en sympatisk person. Det medger till och med de som står honom närmast. Han lyfte Spanien ekonomiskt under sin regeringstid 1996-2004, men lämnade ett förgiftat arv som till stor del ligger bakom den ekonomiska och institutionella kris som Spanien upplever idag.

På den ekonomiska fronten var det Partido Popular som med sin liberaliseringspolitik och framför allt markreform, lade grunden till fastighetsspekulationerna och den senare byggbubblan. Institutionellt avslöjas dagligen den utbredda korruption som funnits inom Partido Popular, både i partistyrelsen och i områden där partiet regerat som Valenciaregionen, Balearerna och Madrid.

Aznar valde tidigt att begränsa sin egen tid vid makten till åtta år, men nu verkar det som att han inte kan sitta still längre. Problemet är att han verkar leva i sin egen värld, där han efterlyser en återgång till gamla principer, när alla andra skriker efter reformer.

Sist men inte minst verkar tiden också ha grumlat den tidigare regeringschefens minne. Visserligen valde han självmant att lämna politiken, men han tvingades göra det via bakdörren för sitt sinnessjuka stöd till George W. Bush och invasionen av Irak samt för hur hans regeringen under sina sista skälvande dagar vid makten försökte manipulera informationen om sprängdåden i Madrid 11 maj 2004.