Gratis kaffe och tysta salar gör svenska väntrum betydligt mer tilltalande än spanska. Foto: Depositphotos

Det väntande folket

29 apr 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING I Sverige väntar man på sin tur, och medan man gör det har man det trevligt. Kontrasten jämfört med Spanien kunde inte vara större.

Jag var på sjukhuset med äldsta dottern tidigare idag.
– Titta noga nu, för det här kommer vi att sakna i Spanien, sa jag till henne medan vi åt varsin korv med bröd, den svenskaste snabbmat som finns.

I den stora huvudentrén var det alldeles tyst, trots många människor. Till höger en Pressbyrån med korvdoft, sallader, godis och tidningar. Ett urmysigt, tyst kafé långt från sjukhuskänsla, en lika tyst restaurang med bra mat. Många snirklade sittmöbler där alla som kan tänkas vilja sätta sig ner en stund får plats. En tyst reception där man anmäler sin ankomst och betalar. En tydlig skärm med avgående bussar. Konst på väggarna. Bibliotek, apotek. Tydligt utmärkta korridorer.

Vid barnmedicin, som vi ofta besöker, är väntrummet målat i glada, smakfulla färger. Även här finns konst på väggarna, en liten lekplats, leksaker, tidningar. Allt är glatt och trevligt och lugnt. Detta är genomgående i de väntrum jag suttit i på sjukhuset.

Nämnde jag förresten att det är tyst?

Vi kan jämföra detta med universitetssjukhusen i Sevilla, eller sjukhuset i Huelva, eller varför inte det lilla i Riotinto? Eller valfri sydspansk vårdcentral?

Tystnad är det sista man möter, oavsett tid på dygnet. Kaos, förvirring, trängsel, höga röster. Glöm trevliga kiosker med bullar och korv, glöm mysiga kafeterior eller sjukhusbibliotek. Tänk i stället rader av kalla metallstolar som skruvats fast i väggarna, stolar som gör ont att resa sig från om man kommer barbent på sommaren, och som man fryser på vintertid. Patienter ropas upp i högtalare som nätt och jämnt fungerar, med alldeles för hög volym, för att överrösta de högljudda människorna, och sådant knaster och sprak att man får gissa sig till vems tur som har kommit. Här finns inga magasin att läsa, inga leksaker för barnen. Här har ingen det trevligt medan man väntar, och väntetiden kan bli flera timmar lång, de tider som anges på kallelsen är bara riktmärken.

Sambon häpnar över alla trevliga väntrum. På banken, hos tandläkaren, på sjukhuset, i kyrkan, på bilverkstaden, arbetsmarknadsenheten, kommunen och så vidare. Tyst, effektivt, välkomnande och lugnt.

På vissa ställen i Spanien finns inte ens sittmöbler, för det är inte meningen att man ska vänta. Tänk på bilverkstaden, till exempel. Man lämnar in sin bil och åker därifrån. Alternativt står inne i oväsendet i hallen och tittar på.

Sambon har haft anledning att besöka flera olika verkstäder i Sverige. I varenda en har det funnits ett väntrum med magasin samt ritgrejer och leksaker för medföljande barn. Det har också funnits öronproppar om man tycker att det väsnas, men det gör det aldrig. I Sverige råder tystnad, till och med på en bilverkstad. Dessutom finns kaffemaskin, bara att ta en kopp.

Senast var han på bilprovningen. Han är van vid machomän med machostil, ni vet den typiska stilen som människor med makt håller sig med i södra Spanien, oavsett om det gäller anställda på en myndighet eller poliser, eller för den delen, de som utför bilbesiktningar. Maktdemonstrationerna gör mig galen av frustration. Det går aldrig att protestera eftersom allt hänger på deras välvilja.

Nåväl, sambon har aldrig upplevt något väntrum på bilprovningen i Spanien eftersom man där inte kan vänta medan besiktningen görs, man måste själv vara med och gasa, styra och visa bilen. Här i Sverige lämnade han nyckeln medan bilprovaren körde i väg med den och gjorde det hon skulle göra. Sambon satte sig i det tysta väntrummet på den tysta bilprovningen, slog upp en kopp kaffe och noterade att det till och med fanns glass till barnen i en frysbox. Barnen. I Sverige tänker man alltid på barnen.

Kontrasten mellan svenska och spanska offentliga miljöer blir tydligast i väntrummet, där svensk tystnad möter sydeuropeiskt kaos.