År efter år snubblar Spanien på samma stenar. Det handlar inte så mycket om felsatsningar som fråntar Spanien bättre resultat, utan främst en helt skev inställning till tävlingen.

Eurovision Song Contest är underhållning på hög nivå, där musik blandas med patriotiska känslor och där en av kandidaterna utses till vinnare. Det perversa i den spanska rikstelevisionens synsätt är att alla övriga kandidater "förlorat". Särskilt de som hamnar längst ned i poängtabellen.

Denna inställning att se musikartister som förlorare leder i sin tur till fler udda reaktioner. Bland annat försöker Spanien ständigt skylla ifrån sig, när resultaten inte är de önskade. Främst regerar fortfarande den ökända konspirationsteorin, där grannländer röstar på varandra och där Spanien av geografiska och kulturella skäl hamnar i bakvattnet.

Visst röstar nordiska länder i högre grad på varandras kandidater, liksom de tidigare öststatsländerna och dem på Balkan. Det är fullt naturligt och har med naturliga sympatier att göra, liksom konkreta orsaker som att både artisterna och sångerna är betydligt mer kända och omtyckta i sina grannländer, än andra bidrag. Spanien har i detta sammanhang ingen naturlig allierad, med undantag av Andorra och möjligtvis Portugal.

Att betrakta festivalen som vilket som helst idrottsevenemang är vansinnigt. Men om vi dock ska ge oss in i den leken så finns det flera grundfel som Spanien begår.

Det första är insistera i att sjunga på spanska. Det må vara genuint, men tendensen att sjunga på engelska och resultaten är entydiga. Här saknar dock Spanien inte bara tradition, utan även kompetens. Det finns hårresande exempel på engelska versioner som framförts av kända spanska artister och frågan är om Spanien inte skulle göra bort sig ännu mer, om de sjöng på engelska.

Sedan finns en annan omständighet och ful ovana inom spansk musik som tydligt missgynnade Spanien i lördags. Spanska artister sjunger mycket sällan live. De flesta spelar in sina låtar och ägnar sig sedan åt playback i olika sammanhang.

Årets grupp "El Sueño de Morfeo" är en duktig trio och deras bidrag "Contigo hasta el final" är en riktigt bra låt. Det är bara det att sångerskan Raquel del Rosario var så nervös att hon knappt hördes. Och då talar vi om en etablerad artist, inte ett nyblivet stjärnskott som gör sitt första stora framträdande.

För att sammanfatta. Spanien ska inte ta så blodigt allvarligt på festivalen och om man verkligen vill uppnå bättre resultat krävs både självkritik och förmodligen också en stor portion extern rådgivning. Från Sverige till exempel!