I takt med att allt fler makthavare avgår, växer antalet ersättare som slinker in på maktposter närmast på bananskal. Det senaste exemplet är Andalusien, som nu regeras av PSOE:s Susana Díaz. Få hade ens hört talas om henne vid det senaste regionalvalet, så sent som förra året.

Díaz är den första kvinnliga regionalpresidenten i Andalusien, men hon har inte valts till posten. Hon erhöll den när företrädaren José Antonio Griñán valde att avgå på grund av korruptionsskandalen ERE. PSOE utlyste visserligen primärval, men när ingen annan kandidat klarade intagningskraven blev det Díaz som utnämndes till ny regionalpresident, med stöd av rösterna från PSOE och Izquierda Unida i regionalparlamentet.

Ett flagrant exempel på denna underliga form av demokrati är Madrid, där varken regionalpresidenten eller borgmästaren valts till posten. Regionalpresidenten Ignacio González (PP) tog direkt över när Esperanza Aguirre avgick, av personliga och fortfarande oklara skäl.

Särskilt svidande är kanske exemplet med den nu hårt kritiserade Ana Botella (PP), efter hennes sorgliga insats i Madrids OS-kandidatur. Botella är hustru till tidigare regeringschefen José María Aznar och blev borgmästare när företrädaren Alberto Ruiz Gallardón utsågs till justitieminister.

I samband med att dessa automatiska ersättningar ökar, växer kritiken mot systemet. Den senaste att uttala sig är alltid kontroversiella Esperanza Aguirre, ordförande i Partido Populars Madridstyrelse. Aguirre efterlyser öppna listor och primärval i Partido Popular.

Rykten gör för övrigt gällande att Aguirre siktat in sig på borgmästarposten i Madrid, när Botella nu anses ha bränt alla chanser att bli (om)vald.