Missförstå mig rätt nu, vi älskar att vara här och ångrar inte en sekund att vi åkte. Men den naiva tanken på att livet skulle bli så oerhört lätt här nere visade sig vara just bara en naiv tanke. Jag är ju fortfarande jag, med alla mina tankar och känslor. I mitt huvud hade jag kanske hoppats att det till viss del skulle fastna i säkerhetskontrollen på flygplatsen, men det räknas tydligen inte som farligt gods. Jag hade en vision om att allt skulle bli så enkelt. ”Jag studerar nu så har inget jobb att ha ångest för”, ”inga vänner eller familj som jag inte hinner träffa”, ”behöver inte stressa ut till solstolen så fort det jag ser lite blått på himlen” och så vidare… Ja, jag vet, jag borde förstått det innan vi ens tänkte tanken på att flytta. Men nu blev det inte så. Jag skulle bara uppfylla min dröm.

För några dagar sedan träffade vi några betydligt mer erfarna Spanien-svenskar här nere. Alla pratade om hur fantastiskt det är. Och det enda jag ville fråga var ”Är du konstant lycklig PÅ RIKTIGT?”. Jag var lycklig redan innan vi åkte, och är fortfarande. Men jag har ändå ångest ibland. För ekonomi, relationer, krig, politik och att säsongen för perfekta avokados ska ta slut. Jag är stressad för att solen går ner tidigare för varje dag och jag inte ska hinna ta tillvara på tiden. Ändå vet jag ju att det är så mycket mer ljus och värme här än i Sverige.

Ångesten för att jag inte hann hälsa på familj och vänner i Sverige finns till viss del också kvar (jag kan ju alltid ringa) och är till viss del utbytt till ångest för att jag måste hitta nya vänner. Ekonomin blir ju inte enklare för någon just nu. Relationer är en ständig fråga så länge man inte bosätter sig längst uppe på ett berg istället, själv. Krig i någon form pågår fortfarande i nästan alla världsdelar och i närområdet. Politiken i Sverige ser ju ut att gå åt ett oroväckande håll efter årets val. Och jag passar på att trycka i mig avokados.

Att leva det här ”nya” livet tar ändå en del på krafterna. Häromdagen var jag jättetrött efter ett besök hos en frisör där jag försökt stappla mig fram med spanskan. Och då var besöket bara en kvart. Men trots att jag stundom blir trött, så är jag så glad för möjligheten till en stimulerad hjärna, full av nya intryck. Tänk vilken ynnest vi alla har som frivilligt haft möjligheten att flytta hit. Kunna lära sig av en annan kultur, uppleva ett annat klimat och ha möjligheten att utvecklas. När jag själv nu ibland tänker att det känns svårt att anpassa sig och hitta mitt ”nya” liv så kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som kommer till ett nytt land varje dag. Utan boende. Utan inkomst. Utan familj och vänner. Och framför allt, utan en vilja att behöva lämna sitt annars trygga hem. De måste.

Jag tänker att mina känslor är okej, man ska inte alltid jämföra sig med andra. Men det är viktigt att ha perspektiv. När jag känner ångest för att jag inte hinner ”carpe” det där ”diemet”, så kan jag också skänka en kort tanke till hur livet hade kunnat se ut. Det är inte konstigt att det känns lite att byta vardag. Även om det här inte är en omstart av hårddisken, så är det kanske en systemuppdatering eller i alla fall en omprogrammering. Och vilken dator funkar felfritt direkt efter det?! Jag har i alla fall aldrig varit med om någon. Men efter ett tag brukar det bli bättre. Jag är tacksam för mycket. Framför allt för att jag nu får tiden att stanna upp och reflektera (det är ju inte alltid nyttigt för en övertänkare, men ibland är det viktigt). När man reflekterar har man dessutom all möjlighet att påverka sina egna tankar. Så kanske, kanske, är jag en av de som om något år berättar om hur fantastiskt bra allt är när man bor här i Spanien och skryter om att jag är konstant lycklig PÅ RIKTIGT. Även om jag säkert rullar fram av alla avokados jag tryckt i mig…

Text: Felix Ljunggren