Oppositionens uppgift i en demokrati är att fungera som regeringens kontrollorgan och presentera alternativa förslag och lösningar på problem. Det är knappast något unikt för Spanien att oppositionen i sin iver att komma till makten ofta tar ut svängarna och inriktar sitt arbete på att i första hand misskreditera regeringen.

När det gäller Partido Popular i Spanien är det däremot sedan länge oerhört tröttsamt att se hur varje fråga behandlas som om det handlar om liv eller död och som om den sittande koalitionsregeringen medvetet och illvilligt driver Spanien i fördärvet. Med tanke på allt som sagts om Pedro Sánchez sedan han kom till makten i juni 2018 måste det ses som något av ett mirakel att Spanien fortfarande existerar överhuvudtaget.

Man kan hysa större eller mindre sympatier för den nuvarande vänsterregeringen, men det som är slående i högeroppositionens argumentation är att det förefaller finnas första klassens och andra klassens folkvalda. Inget av högerpartierna accepterar att regeringen förhandlar om budgeten och lagreformer med några som helst andra partier, eftersom dessa i de konservativas ögon inte är fullvärdiga och bara strävar efter Spanien definitiva undergång. Vilket naturligtvis är en absurd utgångspunkt.

Gång på gång har vi fått höra att nu minsann har Sánchez gått över gränsen i sin ambition att klamra sig fast vid makten till varje pris. Så vilken är är regeringens dödssynd denna gång, den femtioelfte i ordningen? Jo, ett lagförslag om en justering av brottsbalken, för att reglera en brottsbenämning, uppror, som finns upptagen sedan början av 1800-talet och som enligt regeringspartierna och ett flertal andra parlamentsgrupper är förlegad och inte i linje med brottsbalken i andra EU-länder.

Då det var detta brott som främst tillskrevs de dömda katalanska separatistledarna ses lagförslaget som en eftergift som regeringen gör, för att garantera sig katalansk stöd för budgetpropositionen till nästa år. Det ligger nog mycket i det argumentet, men hur skandalöst eller ens ovanligt är det att en minoritetsregering kohandlar för att få igenom sina förslag och vilka är de verkliga konsekvenserna om den aktuella lagformen skulle antas?

Här tvistar såväl juridiska experter som politiska agitatorer. Medan några hävdar att förslaget utgör den ultimata triumfen för de katalanska kuppmakarna och bland annat innebär att den flyende tidigare regionpresidenten i Katalonien Carles Puigdemont kommer att återvända till Spanien med ett hånflin, menar andra tvärtom att reformen väsentligt ökar möjligheterna att få honom och andra flyende separatistledare utlämnade och ställda inför rätta.

Jag ska inte gå in i närmare juridiska analyser av reformförslaget i denna blogg, men en sak står över alla dispyt. I en parlamentarisk demokrati har såväl regeringspartierna som oppositionen rätt att presentera vilket lagförslag de så önskar. Om det sedan stöds av majoritet i kamrarna vinner reformen laga kraft. Om inte, faller den.

Det är befängt att kalla ett lagförslag för landsförräderi, hur mycket man än ogillar dess innehåll. Det har dock inte förhindrat representanter för såväl Partido Popular som Vox att ta till uttrycket.

Om inte landsförräderi så är däremot någonting helt annat ren trots av författningen, nämligen blockeringen av förnyelsen av justitierådet CGPJ:s styrelse. Detta har Partido Popular gjort sig skyldig till sedan mer än fyra års tid, av den enkla anledningen att de vill bibehålla högermajoriteten i den nuvarande styrelsen. Den tillsattes nämligen 2013, när PP styrde med egen majoritet.

Detta faktum är lika uppenbart som oförsvarligt. Därför har det ledande oppositionspartiet radat upp den ena bortförklaringen efter den andra för att inte möjliggöra en förnyelse, som alltid handlat om hur livsfarlig den nuvarande regeringen är för Spanien.

Det senaste svepskälet är alltså det nu presenterade förslaget om en reform av brottsbalken. Partido Popular hävdar, utan att så mycket som rodna, att det är motiverat att de trotsar grundlagen genom att blockera rättsväsendet, på grund av att regeringspartierna haft mage att presentera ett lagförslag i parlamentet.

Frågan man måste ställa sig är vad som utgör det största hotet mot Spanien, behandlingen av ett lagförslag enligt gällande normer eller mer än fyra års trots av författningen?