Vi startade på Stortorget i Gamla stan och gick Hornsgatan och över Liljeholmsbron ut på Södertäljevägen. Mot aftonen var vi i Södertälje där vi bokat in oss på pensionat Skogshöjd Hur dum får man vara? Jag menar: Det hörs ju på namnet. De sista biten var en mycket brant uppförsbacke. Drog oss upp längs ett rött spjälstaket.

Vi bar med oss en fånig liten flaska med speldosa och ett specialkryddat brännvin som skulle bli "promenadskvalpat" och som vi skulle skänka till fyrmästaren på fyren Ule Näbbe som utgör sydspetsen av Falsterbo. Vi finansierade vår promenad genom att genomföra en "Visafton med skavsår" efter några av dagsetapperna. Föreställningarna genomförde vi sittande på scenen med gitarr i famnen och fötterna i varsin färgglad plasthink.
.
De första dagarna hade vi solsken och eftersom vi gick söderut cirka tolv timmar varje dag så blev vi solbrända på våra vänstra ansiktshalvor. Första anhalten var Södertälje, andra Vagnhärad och så vidare. Tredje och fjärde dagen var värst. Ordet "träningsvärk är löjligt i sammanhanget. Nästan omöjligt att resa sig ur sängen på mornarna. Vi hade vätskefyllda blåsor på alla våra sex svullna fötter och dem skulle vi nu pressa ner i skorna. Efter några långsamma promenader i hotellkorridoren kunde vi stå någorlunda raka.

En mycket känd skofabrikör hade skänkt oss varsitt par skor som de skulle använda i sin reklam. Dessa skulle visas upp efter promenaden med texten: ”Dessa skor har gått 72 mil”. Så blev det aldrig. Trots att man fuskat och satt på dubbla sulor var det hål i alla sex dojor redan i Norrköping. Jag la i pappskivor men i Gränna var hålen så stora att min vänstra sko gick av.

Vi tänkte ofta på mat men kunde inte äta stort mer än vad en kanariefågel kan konsumera och alkohol var inte att tänka på. Varje dag blev till 12–15 timmars tortyr. Lasses fötter svullnade så att en läkare förbjöd honom att gå. Han åkte bil i två dagar.

Vi blev hela tiden uppvaktade av vänliga människor som läst om oss och av journalister och fotografer. På sträckan Tranås–Gränna stannade en man som var på väg till Systembolaget i Jönköping. Köp en kvarting till oss också bad vi och den fick vi ett par timmar senare. Tro det eller ej men tre feta trubadurer blev aspackade på 33 centiliter sprit vilket gjorde nästa dagsetapp till ett dubbelt helvete. Vi avlade ett heligt nykterhetslöfte för resten av promenaden.

I Huskvarna hade de flesta blåsorna blivit till sår och valkar. Jag frågade portieren på hotellet om han kunde fixa en fotvårdare.
–Ja men det är ju lördagkväll.
–Jo men hon får dubbelt betalt!

När hon såg våra fötter med stora blåsor och massor av sår skrek hon:
–Vad har ni gjort - ni skall ju inte komma till mig. Ni skall ju till en läkare!

Fotvårdaren hällde svalkande mentololja i stora plastpåsar som hon trädde över våra fötter och började massera och Lasse stönade: "Fan! Samlag är ju ingenting mot det här!"

Nu hade vi fått bra kondition och fötterna hade vant sig, men det kom andra plågor. Ledan! Vägverket hade, helt okänsligt, dragit vägen efter linjal genom storskogen så vi hade bara granar att titta på - mil efter mil. I södra Småland drabbades vi av en hagelskur och årets sista snöstorm. I norra Skåne rådde storm så att våra regnkappor piskades till serpentiner. Dånande långtradare stänkte ner oss och vid flera tillfällen tvingades vi rädda oss ner i diket.

Jag plåtade hela promenaden med en bälgkamera av märket Zeiss Ikon Super Ikonta med Tessar-optik av årsmodell 31. Svartvit film hade jag gratis då jag tiggde några rullar av varenda uppvaktande fotograf.

Jag var den ende av oss som var familjeförsörjare och i Lund, två korta dagsetapper från målet, hade jag precis så mycket pengar som krävdes för att ta tåget hem. Rent fysiskt hade jag lätt klarat att nå målet men nu var jag less på alltihop. Jag sov mest hela resan på nattåget till Stockholm. Min vikt hade minskat med 11,5 kilo på 20 dygn.

Sid och Lasse fullföljde promenaden och överlämnade flaskan till fyrmästaren. Ingen av dessa mina kamrater är längre i livet.

PS: Lasse var inte enbent. DS.