Carl von Linné (1707-1778) hade ett antal yngre forskare som han skämtsamt kallade ”mina apostlar”. Dessa skickade han ut på expeditioner runt hela vår jord för att samla in naturalier. En av dem hette Anders Sparrman (1748-1810). För att få möjlighet att segla i såväl Stilla havet, Atlanten och Indiska oceanen tog han tjänst som skeppsläkare på James Cooks andra resa som utgick från Storbritannien 1772. Som en kuriositet kan nämnas att när man som första fartyg i historien rundade Kap Horn sprang Anders Sparrman och ställde sig längst bak i aktern på fartyget för att sedan kunna skryta med att han var den som varit längst söderut på jordklotet. Sparrman deltog i flera resor på södra halvklotet och nämnas kan att han var abolitionist vilket innebär att han avskydde slaveriet. Mot slutet av sitt liv arbetade han som fattigläkare i Stockholm.

När man seglade österut från Australien och hunnit dryga 100 mil så upptäckte man den vulkanö som senare skulle få namnet Norfolk. I dag står denna ö under australisk hegemoni. Ytan är 36 kvadratkilometer och invånarantalet är runt 2.200. En gång i tiden, när britterna behärskade såväl Australien som Norfolk, landsförvisade man brittiska medborgare dit. De värsta återfallsförbrytarna förpassades till ön Norfolk. Det sägs att flera av dem föredrog dödsstraff. Nog om detta och åter till granen.

Norfolkgranen, som tillhör familjen Brödgransväxter, fanns endast på denna ö till följd av reproduktiv isolering. Den hade alltså utvecklats där. Karaktäristiskt för växten är dess symmetriska och ofta pyramidformade grenverk med fyra grenar per varv. Dess barr är mjuka och kottarna klotrunda. Nu finns den som park- och prydnadsträd runt hela jorden utom i kallare länder där den inte överlever. Jag tvivlar på att Sparrman skickade någon 50 meters gran till Linné men väl växtdelar som grenar, kottar och frön.

Anders skrev naturligtvis en självbiografisk bok med namnet ”Anders Sparrmans resa”. Den har getts ut i flera omgångar även i modern tid och finns att köpa på antikvariat och på Bokbörsen. Tänk dig att på 1700-talet få följa med på en resa till outforskade platser på södra halvklotet. Kan det bli mer spännande och läsvärt? Den vill jag rekommendera. Det är annat än påhittade pigromaner och enfaldiga kriminalare.

Min första kontakt med Norfolkgranen var på Mijas Golf strax före jul 1999 när jag var här för att köpa hus. Jag var förbannad på min bank, Nordea, som höll på att strula till hela husköpet. I ilskan for jag ut till drivingranchen för att avreagera mig. Varje gång jag slog ut väste jag för mig själv: ”Här flyger Nordbanken!!!” Jag träffade bollen så snett att den for upp till vänster och slog av en tumstjock gren på en Norfolkgran. Den två meter långa grenen rasade ner några meter framför en dam som också stod och slog ut. Jag tog min korg med bollar och gav den till henne varpå jag for hem till hotellsängen och somnade. Nästa dag bytte vi bank och husköpet gick perfekt. Nordea är ett ord som jag bara använder när jag slår mig på tummen.