Man ska ju akta sig för vad man önskar. Det kan slå in och inte nödvändigtvis när man tänkt sig. Jag sitter nu på ett tåg och njuter trots allt av utsikten. Allt är inbäddat av vit bomull och världen är en annan, mjukare, ulligare. Ljudet mer dämpat. Och så här långt har allt gått bra. Men retligt är det, för inte ett enda pulkaåk blev av denna Sverigeresa.

Å det senaste har jag tänkt en del på nyårslöften i bemärkelsen hur jag vill att mitt 2023 ska bli. Oftast brukar jag inte ge några nyårslöften. Jag får sällan feeling då jag inte tycker att de känns särskilt meningsfulla.

Men i år har jag faktiskt tänkt att avge ett (eller till och med flera) och det är att plocka mer skräp. Jag promenerar ju varje dag med min hund och stör mig något enormt på att så mycket sopor ligger och flyger runt mellan sopcontainrar och papperskorgar. Ändå är jag rätt dålig på att faktiskt göra något åt det. Men det ska bli ändring på det. 2023 är året då jag tar med griptången och en plastpåse ut.

Mitt andra löfte till mig själv är att på olika sätt behålla känslan av att vara nykär i mitt hem som just nu uppfyller mig efter att ha varit bortrest. Vi är ju inte ens hemma än, men jag känner redan känslan av pirrig nyförälskelse. Vi har verkligen haft en supermysig jul, precis som jag hoppats, förutom bristen på snö då, men nu längtar jag hem och är full av glädje och förväntan inför vad som väntar och över det som är mitt hem.

Vad är det då som jag längtar efter? Som jag vill tänka mer aktivt på varje dag att jag uppskattar med mitt liv i Spanien? För faktum är att jag ibland känner mig rätt gnällig inombords. Det är nog för att väga upp alla lyriska kommentarer man omges av när man som jag träffar ganska många nya Spaniensvenskar, om hur underbart det är att solen skiner. Då känner jag mig tjurig över att det är för varmt och regnar för lite. Även om jag inte alltid säger det högt. Man vill ju inte förstöra.

I alla fall, efter två veckor med gråblask, ser jag fram emot den andalusiska januarisolen. Jag har insett att min favoritperiod på året - november och december - är lite för kort, så jag måste faktiskt lära mig själv att älska och njuta mer av våren.

Det är en fantastisk lyx att längta hem och känna att hemma är bästa platsen på jorden. Min son som älskar allt som har med geografi att göra, frågar mig minst en gång om dagen vilket mitt favoritland är. Och det är så skönt att kunna svara “Spanien, det är ju där jag valt att bo och jag ångrar mig inte en sekund”.

Så jag frågar mig själv vad jag längtar efter att göra hemma och under vårvintern. Hur jag vill att året ska bli, i alla fall den första delen. Jag tycker det är lagom att tänka max några månader framåt. Lika mycket som jag längtade efter riktig vinter och svenskt decembermörker, lika härligt känns det att få återvända till ljuset och milda temperaturer.

Jag är generellt lite dålig på att omfamna det där i min vardag såsom många Spaniensvenskar gör per automatik. Att äta lunch på en uteservering, sätta mig i solen en stund och vända ansiktet mot himlen och känna mig privilegierad bara för att jag befinner mig i Spanien. Eller jo, jag upplever ofta tacksamhet och jag njuter faktiskt nästan alltid av livet. Men, jag gnäller trots det en del inombords. Men just nu känner jag mig optimistisk och jag bestämmer mig för att stanna i det. No more gnäll.

Jag vill göra utflykt till blommande mandelträd. Vandra i tallskogen på berget. Det var varmt så länge att jag aldrig riktigt kom igång med det i höstas. Och sedan kom regnet. Men nu är det dags. Jag vill besöka små byar och äta rustik lunch på någon liten bykrog. Jag tror jag ska åka till Montes de Málaga och Hotel Humaina. Dit brukade vi åka på vintern när jag bodde i Málaga. Eller äta “migas” på någon “venta” på landet med en brasa sprakandes i hörnet.

Kanske jag mest av allt saknar mitt eget hem, sådär som man gör när man sovit skavfötters med sin son i två veckor och blivit väckt klockan sju varje dag av små och extremt pigga syskonbarn. Jag saknar min trädgård, mina växter och mina djur, hunden och katten. Och så saknar jag de spanska smakerna, maten. Jag älskar att komma till Sverige och gå till mataffären. Glädjen över det förtogs dock rejält av att mycket var dubbelt så dyrt som hemma. Det var knappast någon njutning att gå och handla utan mer av att sätta på sig skygglappar, gå rakt in och bara precis plocka på sig det som stod på listan.

Så jag längtar efter att handla hemma, utan att behöva ifrågasätta varje varas existensberättigande i min korg. Efter att inleda touren i grönsaksavdelningen och inte bara ta en påse morötter, en gurka och ett vitkålshuvud utan plocka på mig lite av varje; avokados, kronärtskockor, ruccola, grön sparris och små kvisttomater. Gå vidare och lägga ned ett paket färska langostinos för några få euros i korgen.

Lyxa till det med några bläckfiskarmar att servera med stekt potatis och stark paprikakrydda. Musslor att koka naturellt och äta bara med pressad citron. Jag älskar normalt svenskt bröd, men när en limpa kostar 50 kronor är det inte lika roligt längre. En baguette på ICA i Karlsborg kostade nästan 30 kronor. Hemma kostar den mindre än en euro, till och med om man köper den på bensinmacken.

Jag behöver också något mer att se fram emot. Det är ett löfte att göra upp en plan för det. Men den är inte klar än, så jag får berätta när jag vet mer. Som svensk är jag programmerad för två terminer med sommar- och jullov som de två stora pauserna.

Jag lär mig aldrig att vi i Spanien har tre terminer och att hösten endast är hälften så lång som våren. Att hösten är så härligt lättsam är ju bland annat för att den känns så lagom lång. Så nu ska jag fundera på hur nästa paus ska se ut, kanske i samband med sport- eller påsklovet. Sierra Nevada? Tarifa? Portugal? Spa i Cazorla?

Och så längtar jag efter vardag, jag är ju en sucker för rutiner och allt som är vanligt. Jag tänker att jag även ska bli bättre på att äta havregrynsgröt till frukost i år. Se där minsann, det blev inte mindre än fyra nyårslöften! God fortsättning!