Restaurangen jag ska tipsa om denna vecka är extremt eftertraktad. Den är bullrig, serveringen högst informell och maten vardagsmässig. Så pass att man serverar sig själv från framställda soppskålar och miljön är som om det rörde sig om en stor familjesammankomst hos farmor på landet.

Restaurangen heter Casa Pepa och ligger i byn Carratraca, drygt 30 minuter från Fuengirola eller Málaga i riktning Ardales. Många har passerat byn på väg till Caminito del Rey, men få stannar till i det till synes anspråkslösa samhället. Här finns dock ett flertal restauranger, även om det är Casa Pepa som vunnit störst ryktbarhet långt utanför kommunens gränser. Så pass att en majoritet av dess gäster kommer långväga ifrån.

Den dag vi är här står ett 20-tal personer utanför på gatan och väntar på ledigt bord. Jag har ringt strax före för att försäkra mig om det ens är någon idé att åka dit. ”Om ni bara är två kan vi säkert klämma in er”, får jag till svars.

De som står utanför verkar erfarna och tålmodiga och mycket riktigt, när jag försynt tränger mig förbi och lyckas påkalla uppmärksamhet av en husmor tar det bara några minuter innan vi blir hänvisade till ett litet rektangulärt bord i hörnet av en av de många små salarna. Jag vet inte hur många de är, men byhuset har flera våningar och vid de flesta av borden sitter stora tjocka släkten.

Den vita pappersduken vid vårt bord är fläckig från de tidigare gästerna och både smutsiga bestick och några mynt i dricks ligger kvar. Snabbt dukas det dock om. Vi hjälper till att sätta den tunna pappersduken på plats och får beställa dricka. Här finns inte kolsyrat vatten, utan det får bli kranvatten i glaskaraff. Tur att Carratraca har så bra källvatten.

Det är söndag eftermiddag och volymen hög i salen, som ser ut som ett vardagsrum och rymmer ett halvt dussin bord. Husmodern förklarar att det är meny som gäller, där vi kan välja mellan fyra olika förrätter och fyra olika varmrätter. Hon rabblar först varmrätterna för oss och vi väljer ”callos” (gryta på komage, blodkorv och kikärtor, samt ”arroz”, som visar sig vara en mustig form av paella med musslor. Grytan serveras i en soppskål. ”Ta så mycket ni vill ha”, blir vi beordrade. Jag har visserligen beställt ris, men kan inte låta bli att smaka grytan, som är utsökt.

Så kommer turen till varmrätten, men innan vi hinner beställa ställs fyra stekta chorizos (paprikakorv) på bordet. De mumsar vi på tillsammans med den generösa portionen lantbröd vi fått, medan vi väntar på varmrätterna som bara dröjer några minuter.

När vi valde ”cordero” (stuvat lamm) och ”papas con huevo” (pommes frites med stekta ägg) tillade husmodern ”Ni kan pröva flera saker om ni vill”. Nyfiken ber jag att få en pytte portion av ”carillada” (griskind) också. Den senare visar sig vara en hel jätteportion med ytterligare ”patatas fritas”, som jag knappt orkar äta en tredjedel av. Den friterade potatisen är snarare kokt än stekt i olja, men går ner och lammet är hur mört som helst.

Efterrätten är lika traditionell som enkel. Vi får välja mellan ”flan” (karamellpudding), glasspinne eller mandariner. Det blir den första, som inte har mycket att avundas den pudding som serveras i finare restauranger.

Vi är proppmätta när vi ber att få notan. Den kommer muntligt: ”26 euro”. En minst sagt överkomlig summa, när vi bjudits sju olika rätter, samt bröd och dryck därtill. De tar däremot inte kreditkort. Efter konsultation får vi reda på att dagens meny kostar elva euro per person, men så hade vi ju beställt någon extra öl och portion mat också, vilket drev upp summan..!

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och kön minst lika lång utanför huset som när vi anlände. Känslan vi har är att här kan vilken andalusisk familj som helst unna sig en söndagslunch, trots inflation och energikris. Då kan man stå ut med med att det kan vara lite kö, bullrigt och rustikt i ett flertal olika bemärkelser.

Ett sista råd. Lyd inte GPS:n om den uppger att du ska köra ut från Carratraca norrut längs en jordväg. Denna kommer att ta dig ut på en getstig som visserligen slutar vid landsvägen, men efter en jättelik omväg där man stundtals undrar om bilen ska falla i bitar. En omskakande upplevelse med andra ord, som är särskilt olämplig efter en dylik jättemåltid.