Det retade mig att tomgränsen gick mitt över vår jordkällare och stugan var för liten. Vi ville bygga ett nytt hus. Vi ville köpa skogen bakom jordkällaren och kollade på den ekonomiska kartan där vi fann att den var på en och en halv hektar och ägdes av skogsbolaget Korsnäs.
–Korsnäs säljer ingen skog, fick vi veta av grannbonden.
–Jo men dom kan väl för fan inte köra något rationellt skogsbruk på den lilla skogen, sa jag.

Jag slog upp och ringde skogsbolaget och tre dagar senare fick vi besök av en högdragen man som presenterade sig som jägmästare Heijbel. Han kom i en mörkblå Mercedes, stiliga skinnstövlar och snygg knälång rock. Jägmästaren hade inte mycket till övers för oss som bodde i en liten banvaktsstuga. Han gick med stora kliv genom skogen och vi rantade efter. Det enda han sa var goddag och adjö och:
–Ja då säger vi tre kronor kvadratmetern och så diskuterar vi inte priset.
Skogen skulle alltså kosta c:a 45.000 kronor.

En vecka senare hade jag en spelning i festvåningen på restaurang Riche i Stockholm och min hustru körde mig dit. När vi närmade oss undrade jag:
–Vad är det nu för gäng jag skall lalla för?
–Jag vet inte men det står Norrlands skogsägare på kontraktet, fick jag till svar.

Festvåningen var rasande flott och befolkades av ett fyrtiotal herrar i svarta kostymer. Mitt i salen stod en stor vagn med snart sagt alla spritsorter jag kände till. Stämningen var gemytlig. Jag skulle sjunga i två gånger en halv timme. Jag gick ut mjukt och drog några lustiga visor. Jag kände dem på pulsen genom att dra en liten fräckis.
–Kan du ingen fräckare? ropade en i publiken.
Jag drog på med en riktig fräckis och ett par lustiga supvisor. Det gick hem.

Vid ett av de främsta borden satt en ståtlig karl i 60-årsåldern med sina vänner. I pausen ropade han på mig och tyckte jag skulle slå mig ner.
–Nu ska du få höra en snapsvisa som vi sjöng på skogshögskolan i min ungdom.
Han sjöng och jag hängde på med gitarren och sedan sjöng jag ett par snapsvisor vid hans bord varpå vi skålade. Trevlig gubbe tyckte jag och visste ännu inte vem han var.
Efter min andra föreställning fortsatte samvaron vid samma bord. Nu fick jag veta att den man som sjungit för mig hette Matts Carlgren och var ägare till skogsbolaget Modo. Största pampen inom svensk skog. Plötsligt ställde min fru en fråga till gänget:
–Norrlands skogsägare - får man bli medlem!
–Har ni skog då? frågade Matts.
–Nej, men vi skall köpa.
–Hur mycket då?
–En och en halv hektar!
Nu log alla vid bordet för det var som om hon hade talat med Felix om en köttbulle.
Matts Carlgren frågade:
–Vem skall ni köpa den utav?
–Korsnäs, svarade jag.
–Vad skall dom ha för den?
–Tre kronor per kvadratmeter.
Nu blev Matts Carlgren allvarlig:
–Dom skall jävlar inte ockra! Vem har ni talat med?
–En jägmästare Heijbel.
–Jag skall tala med honom i morgon. sa Carlgren.

Vårt lilla samkväm avslutades och när vi gick ut dunkade min fru Matts Carlgren i ryggen och utbrast:
–Nu skall du hem och sova förstår du, så du orkar ut i skogen i morgon bitti.
Alla skrattade.

Vid tretiden på natten var vi hemma och klockan halv elva nästa dag vaknade vi av att det bultade på dörren. Jag gick och öppnade och där stod självaste jägmästare Heijbel, men han var inte lika högdragen som förra gången när han sa:
–Ja, vi säger väl en krona kvadratmetern för skogen.
–Låter bra, svarade jag.
Priset hade sjunkit med 30.000 kronor över natten. Det är bra med kontakter, tänkte jag.

När vi köpt skogen tog jag fram motorsågen och fällde ett antal stora granar. Jag kapade stockarna i de längder vi behövde till takstolar, reglar, plank och bräder. Sixten Jansson hette mannen som hade timmerbilsåkeri i byn och honom hade jag bra kontakt med. Han körde två stora timmerlass till sågen. Han som ägde sågen var min närmaste granne och kallades Pinga-Olle så honom hade jag också bra kontakt med. Olle och jag stod i tio graders kyla i en vecka och sågade virke i de dimensioner och längder som jag behövde till bygget. Tidigt på våren spikade jag 18 takstolar. Så gjöt vi en platta och började bygga. Jag hade bra kontakt med en mycket noggrann och skicklig snickare vid namn Henry Andersson. Vi byggde kåken.

När huset var nästan klart skulle jag dra rör för elledningar i väggarna. Minns såväl när jag jobbade i sovrummet. Då sa Henry:
–Ja, passa på nu när väggarna är öppna. Gör plats för väggurtag. man kan aldrig få för många.
Jag gjorde dubbla väggurtag på var sida om sängen, ett under fönstret, ett vid dörren och två vid den fjärde väggen. Då kom elektrikern. Han tog sig för pannan:
–Men hur många väggurtag ska du ha?
–Jo, Henry säger att jag skall passa på innan vi spikar upp panelen.
–Ja, det är ju rätt men man behöver ju inte tapetsera med dem.

Men nu hade jag lärt mig att det är bra med kontakter.