För nio år sedan föddes mitt första barn på det ena av de två stora sjukhusen i Sevilla. Den tiden omkring, och framför allt efter, hennes födelse minns jag mest med sorg, vilket låter befängt när hon var så efterlängtad. Men det är en annan historia. Nu vill jag istället tala om det roliga med födelsedagar!

Nioåringens födelsedagar har hela tiden varit de roligaste. Höjdpunkten på året. Då brukar vi bjuda hem alla goda vänner på knytkalas, både vuxna och barn, som det brukar vara på spanska fester.

Vi brukar starta kalaset någonstans vid lunchtid. Vår vän Inca och hennes son kommer alltid vid ett, övriga trillar in framåt två och framåt. Vi ordnar mat och småplock, och alla som vill och har möjlighet tar med något att äta eller dricka att dela med övriga. Vårt stora, glada trädgårdsbord fylls av godsaker: ensaladilla, tortilla, empanada, pastasallader, grönsaker från egna odlingar, böngrytor, chorizo, chips, bröd, frukt, drycker av alla de slag – kylen och frysen blir sprängfyllda av dryck…

Jag brukar köpa ett kilo av den ljusa korven från slakteriet, och steker den tillsammans med lök och vitlök, täcker den sedan med vitt vin och låter det koka tillsammans med lagerblad tills det har bildats en tjock, härlig sås. Mmm… Vitlöksbröd, grönsaksdipp, biff bourgogne, filetes empanados, små salta kanariska potatisar med stark sås…

Mexikanske Helder brukar plocka citroner från citronträdet och blanda michelada till alla som önskar, Lincoln från Brasilien är musiker och tar alltid fram gitarren och spelar bossa nova och flamenco. Barnen härjar runt, badar, leker, klär ut sig, kommer springande för att få något att dricka, medan vi vuxna stannar kvar vid bordet med allt gott tills ingen orkar något mer. Då brukar någon börja plocka ihop, någon annan tar tag i kaffekokandet och jag tar fram efterrätterna, bullar, kakor, tårta eller glass.

Vi försöker samla ihop barnaflocken, går och letar i varje skrymsle i och utanför huset efter barn, försöker locka med tårta, och till slut, när så många som går befinner sig på samma plats sjunger vi födelsedagssången på spanska, portugisiska, engelska, holländska, svenska och försöker alltid få in något mer språk, ibland kommer Helder ihåg tillräckligt mycket tyska för att sjunga en vers på det språket, sedan får födelsedagsbarnet äntligen blåsa ut ljusen. Hälften av barnen äter tårta, resten har inte tid utan springer iväg och leker istället. Alla vuxna är hemtama i vårt kök, fixar och grejar, plockar och diskar trots att vi säger att det finns diskmaskin.

Framåt kvällen kommer godisskålarna fram, och när det börjar bli mörkt börjar alla bli hungriga igen, överbliven mat tas fram på nytt, kanske gräddas pannkakor till ungarna. En del familjer droppar av, andra stannar, den blinkande discolampan tänds, och klockan närmar sig midnatt när de sista ger sig hemåt. Vi knaprar överblivna chips i en trött men glad och tacksam känsla över de fina vänner vi har fått, snälla, roliga, allvarliga. Någon har byggt matförråd i väntan på världens undergång, en annan renar hus från dåliga energier, en tredje tror inte på virus, en fjärde är konspirationsteoretiker, var och en med sin historia, och alla är snälla och alla vill varandra väl.

Ja, ungefär så här ser alla våra födelsedagskalas ut. Förutom att vi tänder grillen på födelsedagsfesterna i mars.

Sista gången den spanska släkten var med på ett kalas var när vi höll det vid en härlig bäck som är ljuvlig att bada i, förutom i slutet av juli då det är rätt lite vatten, upptäckte vi just den födelsedagen. Sambons systers familj var med, och den kulturkrocken mellan hans Sevilla-familj och våra vänner var så stor att vi skrattade hela vägen hem och flera dagar efteråt.

Mot denna bakgrund kan man förstå att Disa inte har någon lust att fylla år i Sverige. Här blir det inget kalas. Hon har inga svenska kompisar, även om hon de senaste veckorna har bjudit alla barn hon kommit i kontakt med på badhuset. Trots detta ser hon fram emot sin födelsedag som bara en blivande nioåring kan göra. Hon har varit mycket orolig för att vi ska glömma bort hennes födelsedag, att hon inte ska få någon present alls, och nu när jag sitter och skriver försöker hon somna, ja, hon försökte redan halv sju på kvällen för att det fortare skulle bli nästa morgon.

Det hon önskar sig mest är att gå på ett äventyrsbad i närheten, och sedan äta pizza på pizzeria, så det blir det, fast pizzerian är utbytt mot annat roligt matställe. Jag har jobbat en söndag för att ta ledigt på födelsedagen. Vi ska dekorera köket med serpentiner och ballonger i guld och silver, och hon kommer att väckas med tårta och födelsedagssång.

Det är många år sedan jag själv var på barnkalas i Sverige, så jag frågade en kompis i Sverige, som har barn, hur svenska barnkalas går till nu för tiden. Kompisen är gift med en spanjor och kan jämföra de båda länderna.
–Ja, folk är väldigt punktliga. Om det står klockan 14-16 på inbjudan så kommer alla prick två, och de går prick fyra.
–Vad tråkigt! Om de har roligt och vill stanna kvar då?
–Det gör de inte. Alla går klockan fyra.

Vidare fick jag veta att på kalas för mindre barn kan föräldrarna stanna kvar, men för större barn brukar de inte göra det. Föräldrarna förvarnas genom inbjudan ifall det inte erbjuds mat. Om det blir mat är det korv eller hamburgare, om barnen inte får mat så står det också. Ofta är det uppstyrda lekar.

Jag tyckte att det lät urtråkigt och kände längtan hem till Spanien igen. Där ska vi ha ett ordentligt födelsedagskalas för dottern i september. För naturligtvis blir min blivande nioåring inte utan ett ordentligt kalas. Vi firar henne två gånger: en gång i Sverige på hennes födelsedag, med presenter och badhusbesök, och så firar vi henne ordentligt i Spanien när vi kommer hem efter sommaren, med alla vänner som vi längtar efter att träffa.