Vår tågluff från Málaga till Sverige gick över förväntan. Förra veckan berättade jag ju om lite småstrul på resan upp och det var inte alltid lätt att slappna av, men så här i efterhand måste jag säga att allt flöt på exemplariskt. Vi anlände trötta men glada enligt tidtabell till Ängelholm fredag för drygt en vecka sedan. Med lite distans till allt känner jag mig redo för många fler framtida tågluffningar. Inte minst vår hemfärd i slutet av augusti! Jag kommer skriva mer om själva tågresan längre fram.

Vi besöker normalt Sverige två gånger per år och det är ju alltid lite pirrigt att komma hit eftersom vi längtar efter allt som är annorlunda mot Spanien. Att långsamt närma sig med tåg och följa den blå pricken på Google maps, kliva på tåget mellan Hamburg och Köpenhamn och plötsligt vara omgiven av svenskar, rulla över Öresundsbron och in på svensk mark - det var betydligt mer emotionellt än att bara landa pladask på en flygplats. Kroppen var visserligen i gungning efter fyra dagars tågresa, men det kändes som att den hade hängt med. Den förstod var den befann sig.

Som svensk har jag haft det enorma privilegiet att mitt eget land alltid upplevts som det tryggaste hörnet av världen. Jag har visserligen aldrig känt mig rädd i Spanien, men under många år häpnade jag över hur negativa nyheterna alltid var. Det var nästan enbart katastrof och misär i olika grader som förmedlades. Jag reflekterade över hur svenska medier alltid kändes mer nyanserade även när de berättade om de värsta kriserna. I Spanien kändes det ofta tröstlöst medan samma nyhet i Sverige berättades på ett sätt som gav hopp om mänskligheten.

Jag tittar sedan många år inte på spanska TV-nyheter av den anledningen, utan följer enbart nyhetsrapporteringen via skriftliga medier. Jag ska erkänna att det förutom under året som reporter på Sydkusten 2020-2021, mest blir svt.se och diariosur.es. Förr om åren tyckte jag att spanska nyheter visade upp en värld full av konflikter, korruption, kvinnovåld, naturbränder och trafikolyckor medan jag upplevde världen som lite snällare, mer hoppfull, via svenska medier.

Sedan ett tag tillbaka upplever jag dock att det är precis tvärtom. Jag vet inte om de spanska nyheterna blivit mer balanserade? De svenska har i alla fall blivit allt mörkare. Varje dag när jag öppnar nyhetssidan läser jag om nya dödsskjutningar, gängkriminalitet, högerextremism, extremväder, inflation, energikris och det försämrade säkerhetsläget för Sverige. I Spanien tar nog klimatförändringarna inte riktigt lika mycket plats i media, vilket i och för sig kan uppfattas som negativt.

Det skrivs ju om torkan men spanska medier är mest fokuserade på här och nu. Det konkreta problemet, konsekvenser och eventuella lösningar, medan svenska rapporter om extremväder ofta följs åt av domedagsaktiga framtidsanalyser. För att få till långsiktiga förändringar är det ju viktigt att man fokuserar på “the big picture”, både för att folk ska motiveras till beteendeförändringar och ställa de rätta kraven på politiker och företag. Men det är ändå en hårfin balans, för när medvetenheten slår över i hopplöshet, tappar vi all initiativkraft. Och svenskar har enligt mig betydligt mer klimatångest än spanjorerna.

Allt det här är ju helt och hållet subjektivt och ovetenskapligt men det jag egentligen ville komma fram till är att om jag tolkar världen (och framför allt situationen i Sverige) utifrån svensk media, så känns den som en farligare plats, än när jag läser spanska medier. Jag vet inte riktigt hur jag ska relatera till detta. Det handlar ju å ena sidan om det verkliga läget i mina båda länder, som ju helt klart skiljer sig åt. Bland annat om vi tittar på det ekonomiska läget, och inte minst om vi studerar säkerhetsläget.

Dock är det de facto så att Spanien har en terrorhotnivå som ligger på fyra ända sedan 2015 och Sverige ligger än så länge kvar på en trea. Det innebär ju med största sannolikhet att det inte är farligare att befinna sig i Sverige men eftersom läget försämrats och Sverige har gått från en tryggare situation till ett mindre säkert läge, uppfattar jag det hela mer dramatiskt. Det är en salig mix av medias bild, den verkliga situationen och i slutändan, hur det egna intellektet medvetet eller omedvetet sållar och tolkar informationen.

Jag tenderar av någon anledning att i huvudsak se de positiva nyheterna i spanska media (lägre inflation jämfört med övriga Europa, positiv tillväxt, lägre arbetslöshet, utvecklingen av turism och näringsverksamhet i regionen, etc), medan jag suger upp alla hemskheter om Sverige som en svamp. Resultatet var att jag kände mig lite rädd över att åka till Sverige. Självklart slog jag undan tanken som fjantig och försökte sätta saker och ting i perspektiv. Min familj och vänner bor och lever sina liv här och få av dem går omkring och är rädda.

När vi anlände med tåg till Helsingborg hoppade det på fyra berusade 55-åringar, på väg hem efter en kväll på stan. De var högljudda, spelade musik på mobilen, langade upp en stor whiskyflaska och plastmuggar på bordet och skränade och pratade med alla som råkade kasta en blick på dem. De var inte otrevliga, bara allmänt störiga. Jag suckade och tänkte, “Jaha, då var vi Sverige”. Det är nog orättvist att tänka så, men ser man detta på andra platser? Jag var glad att min son satt med hörlurar, djupt försjunken i något på paddan.

Så plötsligt tyckte en av dem att det var lämpligt att börja diskutera koranbränningarna med en ung tjej på andra sidan gången. Hon gick ganska snabbt i försvar för yttrandefriheten och indirekt för bränningarna. Jag kände hur det knöt sig i magen. Jag blev helt enkelt chockad över att de tyckte det passade sig att prata om detta ämne öppet på ett tåg omgivna av människor de inte kände.

Kanske är jag väl dramatisk, men jag satt och tänkte på uttrycket “En svensk tiger” från Andra världskriget och tyckte att de var idioter. Jag har i efterhand talat om detta med flera svenska vänner och de menar att folk i allmänhet inte tar situationen på allvar. När man bara läser om Sverige och är här så sällan, uppfattar man ju bara hotet och otryggheten. För alla som bor här är förändringarna gradvisa och oftast helt osynliga i den egna vardagen.

Jag vill inte få något vis göra gällande att min syn på Sverige är den rätta, jag har bara insett att den är längre bort än någonsin från dem som bor här. Och för att tydliggöra min ståndpunkt gällande koranbränningarna, så förstår jag grundlagen och att det är komplexare än man tror, men jag misstänker att dessa manifestationer har ett helt annat syfte än att protestera mot en annan religion än den egna.

Jag tror det handlar just om att skapa konflikt inom landet och plantera diplomatiska kriser som tar fokus från annat som är viktigt. Och då kanske man bör öppna upp för förändringar som inte förvärrar läget. Och som enskild individ tänka sig för innan man öppnar munnen offentligt.

En kväll sov min son hos mormor och jag skulle gå hem själv från stan till lägenheten vi lånar, efter att ha tagit några glas vin med en kompis. Det var midnatt och stökigt på Storgatan med en pikébuss från polisen som stod parkerad mitt på gågatan. När servitören tog betalt berättade han att en kille slagits ihjäl precis där kvällen innan (det visade sig sedan att det var en kraftig misshandel men att offret överlevt). Det var i övrigt tomt på gatorna och jag har aldrig varit så rädd som när jag gick hem i mörkret.

Varje morgon läser jag om en dödsskjutning någonstans i Sverige och jag trodde på allvar där och då att risken var mycket stor att jag skulle bli skjuten på vägen hem. Det är sorgligt. Men samtidigt vill jag poängtera att det pågår en ständig inre analys i mig om vad som är sant och rimligt. Min rädsla är inte lika med den verkliga faran i Sverige. Och bara nu, en vecka efter vi kom hit, inser jag hur oproportionerlig min upplevda otrygghet är. Jag har också begränsat nyhetsintaget under semestern till ett minimum. Bara det gör att världen känns som en mindre farlig plats att leva på.

I dessa tider gäller det att ifrågasätta allt - inte minst oss själva - vända och vrida på det vi uppfattar som fakta, testa att se saker och ting från olika synvinklar. Inte allt är vad det verkar.