Endast åtta spanjorer har tilldelats ett Nobelpris. Det kan jämföras med de 33 svenskar som förärats med utmärkelsen (inklusive priset i ekonomi till Alfred Nobels minne).

Tidningen El País presenterar flera teorier om varför Spanien inte har högre representation bland pristagarna. En anledning uppges vara att de spanska forskarna har haft svårt att nå ut utomlands. Rapporter publicerade på spanska har helt enkelt inte nått den internationella forskarkåren. Därtill saknas en vetenskaplig tradition i landet. Även om det håller på ändras finns det fortfarande problem i form av bristande ekonomiska resurser. Den 36 år långa diktaturen hjälpte inte heller. Begränsad yttrandefrihet har aldrig varit ett effektivt sätt att främja innovation och kreativitet.

Här presenteras de åtta spanjorer som trots allt lyckas utmärka sig så mycket att de belönats med det prestigefyllda priset.

José Echegaray (1904)

Endast tre år efter att Nobelpriset instiftades vann spanjoren José Echegaray litteraturpriset. Echegaray var dock mycket mer än bara dramaturg. Han föddes i Madrid 1832 och dog i sin födelseort 1916. Under sitt liv hann denna ”übermensch” ägna sig åt matematik, ingenjörskonst, politik och litteratur. För att nämna några av hans bragder så utsågs han till ledamot av den spanska vetenskapsakademien “Real Academia de las Ciencias Exactas” och Spaniens motsvarighet till Svenska Akademien “Real Academia Española de la Lengua”. Han utnämndes till utvecklingsminister och därefter till finansminister.

Även om det var först en bra bit in i vuxen ålder som Echegaray debuterade som dramatiker så hade han alltid haft en passion för teater. När han väl börjat skriva låg han inte på latsidan – hela 67 pjäser fick han ihop under sin livstid, varav 34 av dem var skrivna på vers.

Hans tidiga verk från 1870-talet var tidstypiskt romantiska, men med tiden ändrade han sin stil och skrev pjäser som drev sociala och politiska teser. Det var en form av dramatik som var tydligt inspirerad av den norske dramatikern Henrik Ibsen.

Echegarays pjäser nådde stor popularitet bland spanjorerna. Nobelkommittén tilldelade honom litteraturpriset 1904 med motiveringen att han på ett självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner.

Santiago Ramón y Cajal (1906)

Det dröjde bara två år innan nästa spanjor fick ett Nobelpris. Den här gången var det i medicin och det gick till Santiago Ramón y Cajal, ihop med italienaren Camilo Golgi för deras arbete kring nervsystemets struktur.

Året var 1852 när Santiago Ramón y Cajal kom till världen. Han hade tidigt en fallenhet för teckning, men blev övertalad av sin pappa att studera medicin. Det kan omvärlden vara tacksam för. Ramón y Cajal kom nämligen att ägna sitt liv åt att forska om hur hjärnan är konstruerad.

Som färdig läkare publicerade Ramón y Cajal en rad vetenskapliga artiklar som främst handlade om nervsystemets uppbyggnad. Han undersökte hur nervimpulser färdades genom hjärnan och kom fram till att neuronerna är individuella hjärnceller som skickar och tar emot information. Upptäckterna gjorde att han i efterhand har kommit att kallas neurovetenskapens fader.

Ramón y Cajal hade även nytta av sina artistiska färdigheter i den medicinska forskningen. Han lämnade efter sig en rad detaljerade teckningar över hjärnans sammansättning. Vetenskapsmannens alster finns samlade i boken “The Beautiful Brain: The Drawings of Santiago Ramón y Cajal”.

Jacinto Benavente (1922)

Den tredje vinnaren var Jacinto Benavente. Han mottog Nobelpriset i litteratur. Under sitt liv producerade dramatikern, regissören, manusförfattaren och filmproducenten en uppsjö av dramer i olika genrer. Ett av hans mest kritikerrosade verk är “Los intereses creados” (De skapade intressena) från 1907.

Det ryktades om att Jacinto var homosexuell – något som han själv aldrig bekräftade. Det ledde däremot till att både hans verk och hans namn censurerades under en period efter det spanska inbördeskriget.

Benavente föddes (1866) och dog (1954) i Madrid. Idag finns ett torg uppkallat efter honom i huvudstaden.

Juan Ramón Jiménez (1956)

Ytterligare en spansk Nobelpristagare i litteratur är poeten Juan Ramón Jiménez, född 1881 i Moguer i Huelva-provinsen. Jiménez var en tongivande röst inom spansk poesi på 1900-talet. Han hade stort inflytande på den så kallade Generation 27 – en grupp av poeter som verkade i Spanien på 1920-talet.

Allra mest känd är han för verket “Platero y yo” (Silver och jag), som är en prosadikt om en pojke och hans bästa vän – åsnan Platero. Boken har översatts till flera språk, däribland svenska.

När spanska inbördeskriget bröt ut gick han i exil i USA, Kuba och slutligen Puerto Rico. Det var i det sistnämnda landet han befann sig när han meddelades att han tilldelats Nobelpriset.

Severo Ochoa (1959)

Biokemisten och molekylärbiologen Severo Ochoa tilldelades Nobelpriset i medicin ihop med amerikanen Arthur Kornberg. De upptäckte och isolerade av ett visst enzym som kunde förklara hur Ribonukleinsyra (RNA) och DNA fungerar. I mitten av 1900-talet var molekylärbiologi fortfarande ett relativt outforskat fält. Ochoa och Kornbergs upptäckter var därför revolutionerande.

Även Severo Ochoa lämnade Spanien under det spanska inbördeskriget. Han och hans fru bosatte sig i USA. Ochoa själv uttryckte det som att han befann sig i “vetenskaplig exil, inte politisk exil”, vilket syftade på att han ansåg det vara omöjligt att fortsätta utveckla sin forskning i Spanien under diktaturen. Vetenskapsmannen fortsatte sina efterforskningar hela livet. Han återvände till Spanien 1985 och levde där till sin död 1993.

Vicente Aleixandre (1977)

Den spanske poeten Vicente Aleixandre fick Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens motivering löd: “för en nyskapande diktning som belyser människans villkor i kosmos och i dagens samhälle samtidigt som den företräder mellankrigstidens stora förnyelse av den spanska poesins traditioner”.

Vicentes skapande präglades av surrealismen och skrev dikter fyllda av metaforer och mångtydighet. Han tillhörde den tidigare nämnda Generation 27. Precis som flera av de andra Nobelpristagarna påverkade inbördeskriget poeten både som privatperson och konstnär. Flera av hans vänner från författargruppen gick i exil. En av dem – Federico Garcia Lorca – mördades av frankisterna. Efter Francos maktövertagande befann sig Aleixandre i vad som har beskrivits som en “inre exil”. Han led av en sjukdom sedan barnsben och kunde inte lämna Spanien. Men han sympatiserade aldrig med fascisterna, vilket han visade på flera sätt, bland annat genom att publicera dikter där han hyllade sin mördade vän Lorca.

Camilo José Cela (1989)

Camilo José Cela föddes i Galicien 1916. Han stred på nationalisternas sida under inbördeskriget, men ägnade sedan sitt författarskap åt att kritisera det samhälle som växte fram ur diktaturen. Flera av verken censurerades. Under övergången till demokrati fick författaren ansvaret att korrekturläsa texten som skulle bli den spanska konstitutionen.

Cela fick Nobelpriset i litteratur ”för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet”. Flera av hans böcker finns utgivna på svenska.

Mario Vargas Llosa (2010)

Den senaste spanjoren att tilldelas ett Nobelpris var Mario Vargas Llosa, som även han fick det i litteratur. Denna författare föddes dock inte i Spanien, utan i Peru 1936. Han fick spanskt medborgarskap 1993.

Hans verk tillhör en latinamerikansk berättartradition. Vargas Llosa slog igenom under den latinamerikanska boomen – en litterär rörelse av författare från den amerikanska kontinenten som fick stor internationellt genomslag på 1960- och 1970-talen. Hit hör även namnkunnige Gabriel García Márquez.