Första gången var försommaren 2022, en ensamresa. Interrailpassen såldes för halva priset under en kort period, jag slog till på ett tremånaderspass med obegränsade tågresor, sambon som skulle resa till Sverige med barnen tre veckor senare fick ett tvåmånaderspass.

Ensamresan till Sverige är nog den mest behagliga resa jag gjort i mitt liv. All stress lämnades kvar i Sevilla när jag klev på första tåget. Under två och ett halvt dygn satt jag och tittade på de skiftande landskapen utanför tågfönstret, slumrade, köpte mat på stationerna, läste, lyssnade på musik, och slumrade igen när jag blev sömnig. När jag nådde norra Tyskland ville jag inte längre kliva på nattåget till Sverige, trots att det gått tre år sedan jag senast besökt landet, utan istället fortsätta resa runt med tåg i Europa.

Hem till Spanien åkte vi tillsammans alla fyra, det var mer av ett äventyr. Vi råkade hitta en otrolig spelande klocka i Strasbourg, delade platser med en flyktingfamilj från Ukraina och gick på riktigt vilse i en julbutik i tyska Rothenburg ob der Tauber.

På resa nummer tre bestod mitt resesällskap av två svenska äppelträd. Det svenska nattåget var rejält försenat vilket påverkade alla anslutande resor, så träden och jag korsade delar av Europa med långfärdsbussar för att komma hem så snabbt som möjligt.

Resa nummer fyra avslutades nyligen. Ensam med två barn på fyra och nio år, vilket i sig är lite av en utmaning.

Vi började med att resa upp till Stockholm för att ta nattåget till Berlin därifrån. Vi hade flera timmar tillgodo innan tåget skulle gå, hann med att köpa varsin påse svenskt lösgodis, en tjock bok till nioåringen och två tågluffarböcker i en drömbokhandel full med reseböcker. Ja, drömmen vore att gå runt i butiken i lugn och ro utan sällskap av två barn, varav ett blivit besatt av att snurra på butikens ömtåliga, uppställda jordglobar.

Vilken rolig start på resan det blev! Första gången som barnen åkte nattåg, det blev nog ett av resans bästa minnen för dem. Vi fick egen kupé för ett litet tillägg med interrailrabatt. Mysigt!

På morgonen vaknade vi i Berlin utan planer. Inte för att jag är en spontan typ, eller jo, det är jag kanske, men anledningen var att jag inte hunnit planera resan alls. I princip varje minut under Sverigesommaren har varit upptagen, och på resan mot Berlin var jag så trött av ackumulerad sömnbrist att ingen ork fanns att planera ankomsten.

Vi satte oss framför ett märkligt spegelhus utanför stationen där barnen kunde leka, och under tiden bokade jag en natt i Berlin samt äventyrsbad.

Det blev bara en eftermiddag i Berlin, men staden gjorde intryck. Chokladbutiker, söta stadsråttor bakom parkbänken där vi åt middag (åtminstone barnen gillade dem, själv stampade jag i marken för att de inte skulle leta mat mellan våra fötter), konstgallerier och muséer som vi inte hann besöka. Nioåringen och jag har bestämt att ett Berlinbesök efter varje Sverigesommar ska bli tradition. Liksom besök på äventyrsbadet som vi besökte därefter.

En timme söder om Berlin ligger Tropical Islands. Det är en gammal flyghangar som gjorts om till äventyrsbad med sandstränder, poolområden, djungel med flamingor, restauranger och spa. Makalöst. Vi badade till sent på kvällen, sov i tält i sanden och fortsatte att bada morgonen därpå.

Vi for vidare till Nürnberg som vi inte gillade något vidare. Kanske för att allt var stängt på söndagen, eller för att vi råkade bo på en bordellgata med lite konstig stämning, vem vet.

Vi åkte vidare till Colmar, en turistig men makalöst fin liten stad i norra Frankrike. Lägenheten vi hyrde två nätter var underbar. En gammal dam satt ute i kvällsmörkret och hälsade när vi hade varit på snabbköpet, ägaren kom ut och pratade en stund. Uppe i lägenheten var bäddsoffan redo med barnlakan. Vi åt godis och hade roligt åt Barbapappa från 1974 på tv, jag njöt av den franska berättarrösten och vi lärde oss att säga tjur på franska.

Men tjejerna längtade hem. Det var dags. Efter en heldag i Colmar bokade jag platsbiljetter till ett tidigt direkttåg mot Montpellier. Barnen väcktes tidigt. Fyraåringen var trött och vägrade ta på sig kläderna, skrek och var arg, och jag var lika arg när jag såg hur nära det var att vi skulle missa tåget. Vi hann, men avskedet av Colmar var turbulent.

Samma kväll satt vi på en gemytlig restaurang vid Medelhavet. Collioure var sista orten vi skulle sova på. Det kändes som att vi hade tagit oss igenom en storm av känslor och intryck den senaste veckan. Vi skålade i juice och läsk och åt oss proppmätta på bläckfisk och pommes frites. Ett underbart avbrott från den enformiga kosten av smörgåsar och stationspizza för att hålla kostnaderna nere.

Sista resdagen. Morgontåg mot Barcelona, med ett långt byte i spanska gränsorten Port-Bou som ligger precis vid havet. Jag drog med tjejerna och packningen till stranden i väntan på nästa tåg. Nioåringen badade i kristallklart, kallt vatten. Vi stötte på ett märkligt djur som såg ut som en stor simmande alg som sprutade röd, blodliknande vätska mot oss, och på stranden plockade vi en orimlig mängd vackra, platta stenar.

Det märks direkt när man åker tåg i Spanien. De stora stationerna är som flygplatser gällande säkerhetskontroller, och landskapet utanför fönstret är ökentorrt under sommaren. Medpassagerarna pratar högt med varandra och i sina mobiltelefoner, lyssnar på musik på hög volym och prasslar med chipspåsar och plastförpackningar. Till och med tåget självt bidrar till oljudet när det spelar klassisk musik i högtalarna.

Efter en lång resa mellan Barcelona och Sevilla var vi framme. Sambon väntade på oss på stationen och det var två mycket glada barn som sprang honom till mötes.

Varför ta tåget istället för det snabba och ofta billiga flyget? Miljön är naturligtvis en faktor. Få idag kan väl blunda för klimatförändringarna och vad som bidrar till dem.

Förutom det är en flygresa så ovärdig. Ni vet hur det är. Köer, incheckning, vägning av bagage, köande, bli fråntagen sin vattenflaska, ta av skorna i kontrollen, surra runt bland dyra flygplatsrestauranger, köande, köande, klämma ner sig i en trång flygplansstol och sitta där tills man landar och återigen måste köa. Ovärdigt var ordet. Skämmigt att utsätta sig själv för en flygresa.

Nej, tacka vet jag tåget. Jag älskar att åka tåg, har alltid gjort det. Resan i sig blir njutbar och något att se fram emot, oavsett om man reser kortaste vägen med snabbtåg, eller låter resan bli ett äventyr i sig. Jag väljer tåget när jag kan, och är glad att flera i min närhet har fått upp ögonen för att det är möjligt att åka tåg mellan länder. Flyget har så länge varit det självklara färdmedlet att många inte tänker på tåget som ett alternativ.