Solen sken och väderleksrapporten lovade 17 grader varmt. Vilken present denna söndag, efter veckor med regn och kyla! En perfekt dag för utflykt!

Nyårslöften håller jag inte på med, men en av de där första dagarna efter årsskiftet, under en promenad, dök små önskningar för det nya året upp i huvudet. En av dem var att åka på mer utflykter. Upptäcktsfärder, småresor och äta ute – vilken glädje det ger! Och det slutade vi nästan med för tre år sedan, när vi skrev på vårt hyrköpskontrakt.

Vi har gjort avkall på det mesta för att kunna spara ihop till handpenning och avgifter inför det framtida husköpet. Men nu är det bara en tidsfråga (pepparpeppar) innan pappersarbetet är klart och huset kan bli vårt (ta i trä ta i trä ta i trä) och vi kan återvända till vårt vanliga liv igen. Det är saknat. Vi älskar att sticka i väg på utflykter. Ta bilen till Portugal och äta lunch eller upptäcka någon ny portugisisk by, ta en heldag på Algarvekusten, åka båt till den hemliga stranden på Huelvakusten, besöka grottor och borgar och byar, åka på en liten resa under en långhelg eller ett skollov. Det finns så enormt mycket att se och göra i Spanien och Portugal.

Nu var det inte enbart sparande det handlade om, när vi slutade med utflykterna. Nej, när vi flyttade till huset kändes det som att bosätta sig på ett utflyktsmål, vilket vi på sätt och vis har gjort med tanke på att folk från storstäderna åker hit på semester. Vi trivs så gott här, med utsikt över bergen, med vänner på besök, med att greja och spela spel, att det känns fint att bara vara hemma.

Men utflykter behövs också. Upptäcka något nytt.

Det blev en lång utvikning. Nu var det alltså söndag, löfte om varmt väder och jag visste direkt vart jag ville åka. Till Monasterio de Tentudía. Ett kloster som ligger på 1.100 meters höjd varifrån man har en vidunderlig utsikt. Det är en plats jag alltid vill återvända till.

Sambon fixade utflyktsmat, jag fick iordning barnen, och så gav vi oss iväg. Vi bråkade om musikvalet redan innan avfärd – nioåringen ville lyssna på sin skiva med artisten LP, och vi andra är hjärtinnerligt trötta på den. Hon gömde sig argt under jackan de första 20 minuterna i bilen medan jag satte på gruppen Kila i cd-spelaren. Han man bäst musiksmak i familjen så har man, det är inte mer med det.

Oroa er inte, vi tog med nioåringens skiva också, hon fick lyssna på den på hemvägen när jag sov.

I vägkorset Portugal vänster – Sevilla höger körde vi rakt fram. Det är en väg som alltid lockar. Dels för att den är början på vägen till Madrid och norra Spanien, ifall man skulle vilja åka åt det hållet, dels för att det är den enda väg i korsningen som vi i princip aldrig åker. Så fort vi passerat ekoodlingen, där jag brukade sälja bakverk på en månadsmarknad, kändes det att vi var på äventyr.

Vi körde förbi ett hus som vi hyrde tillsammans med vänner när nioåringen var nyfödd, och bäcken där vi har badat med ormar och firat ett par födelsedagar. Vi kom till de avlägsna byarna Cumbres de Enmedio och Cumbres Mayores, och körde fel i Fuentes de León, men det var fullständigt osannolikt att den lilla gårdsvägen, som varken hade vägskylt eller vägnummer, skulle vara vår avtagsväg.

I Fuentes de León såg vi en urtrevlig restaurang samt skyltar om en spännande grotta som man måste beställa tid för att besöka. Fler och fler utflyktsmål skrevs upp på listan över framtida besöksmål.

Sista biten upp till klostret ringlar sig uppför det höga berget, men till slut är man uppe. Vi såg genast en ny fin lekplats nära parkeringen, med picknickbord, så dit gick vi med vår matsäck. Det var lunchdags.

Fyraåringen satt i klätterställningen och åt pastasallad, och vi vuxna gjorde allt för att värmas av solen. Det var definitivt kallare än 17 grader här uppe på berget. Ingen hade jacka med sig.

Efter maten blev det glass i den intilliggande restaurangen, och sedan strosade vi bort till 1300-talsklostret.

När vi besökte det första gången, sambon och jag, betalade vi ett par euro i inträde för att se klostret invändigt. Jag har ett svagt minne av att det var trevligare på utsidan än insidan, men vad jag framför allt minns är något som man inte alls väntar sig att finna i ett kloster, och kanske kan det förklara varför jag verkar ha haft ett mycket selektivt seende de första fem minuterna där. Medan jag gick runt och tittade i klostret registrerade jag ett behagligt ploppande ljud, som av tunga vattendroppar. Men det var tyvärr inte vatten som droppade, utan tvestjärtar! Först fick jag syn på dem på väggarna, sedan på en sarkofag. Till slut fattade jag att det svarta i rummen var tusentals myllrande kryp på golv, väggar och tak, och det ploppande ljudet kom från tvestjärtar som ramlade ner från taket! Jag rusade ut i panik och kunde knappt stå stilla medan sambon borstade bort tvestjärtar från mitt hår och mina kläder.

Olyckligtvis berättade jag den här historien för nioåringen när vi promenerade bort till klostret. Det var dumt gjort, jag borde ha hållit mig till efter besöket. Nu ville hon inte gå in. Men det ville jag. Förra gången vi var här hade vi inte kollat upp öppettiderna och kom samtidigt som klostret stängde. Jag blev mycket besviken.

För att lugna nioåringen försökte jag berätta hur osannolikt det var att klostret fortfarande var fullt av tvestjärtar. Att det nog bara varit en tillfällighet, en dag då extra många tvestjärtar hade samlats. Sådant där obegripligt som kan ske i naturen utan att man fattar varför. Som groddagen i Skåne, när det inte gick att ta ett enda steg utan att trampa ihjäl flera smågrodor. Eller nyckelpigedagen i Danmark, när allting var täckt av nyckelpigor, flygmyrdagen på Gotland, eller den vidriga kvällen i El Portíl, då det var helt svart av äckliga kackerlackor på en gata.

Nioåringen ville ändå inte gå in.

Vi kom fram till klostret. Något var fel. Porten var stängd. Den äldre mannen som suttit i biljettluckan hade precis låst. Jag fattade ingenting, men det gjorde sambon. Det var han som hade kollat öppettiderna, och han kom ihåg fel. Klostret stängde mycket tidigare än han hade sagt.

Efter det blev det dålig stämning. Båda barnen frös och ville hem, sambon hade dåligt samvete och jag var inte glad.
–Vi åker hit snart igen, försökte han. Vi bokar tid för grottan och äter på den där trevliga restaurangen som vi såg på vägen, och så åker vi hit.

Jaja. Kanske det. Dumskalle.

Det var skönt att somna och sova bort hemvägen samt nioåringens musik.

Nu har vi i alla fall kommit igång med utflykterna. Detta var bara årets första. Till helgen planerar jag att åka med barnen och hunden till kusten, medan sambon har hårdrocksträff här hemma. Stranden har vi inte besökt sedan maj, och då åkte vi bara för att jag skulle jobba. Nu tänker jag mig en heldag med snäckletning och grävande, och känner jag nioåringen rätt blir det också bad, hur kallt det än är i vattnet.

Välkommen, utflyktsåret 2024!