Det mesta i mitt hem är nedpackat. Utspritt över två våningar och fyra rum och kök, finns, jag vet inte exakt, men närmare 50 flyttlådor. Jag började packa redan i början av januari och har levt med ett eskalerande kaos i drygt en månad nu.

Jag är glad att jag började i god tid och har kunnat beta av lite i taget, men svär då och då över att jag behöver något som inte längre finns tillgängligt. Som elvispen som jag gärna hade använt på min födelsedag förra lördagen. Den låg i någon av sju förseglade lådor i köket. Så det blev till att ta till handvispen, både för grädden till morgonsconsen och kvällens kladdkaka.

Men det är ändå skönt att sprida ut det fysiska arbetet över tid. Varje dag har jag gjort något; packat ett par lådor, kört otympliga saker till förrådet på jobbet och rensat, rensat, rensat. Jag har gjort mig av med mycket, men det märks tyvärr inte alls. Varje torsdag mellan klockan 20 och midnatt får vi i Benalmádena ställa ut möbler och andra saker bredvid soptunnorna och det har jag nyttjat till max. Dit har jag släpat trasiga leksaker, trasiga krukor, en gammal död julgran och påsar fyllda med sådant man inte får slänga i de vanliga soporna.

Det är ett mysterium hur vi ens fick plats att leva i huset, med tanke på all den bråte som tydligen också huserade där.

De växande staplarna med lådor är dock som en sommarbris i jämförelse med vad pappersarbetet varit för att sälja ett hus och köpa ett annat. Jag jobbar ju som mäklare och är väl införstådd i dokumentationen som krävs för en hustransaktion. Men dels är ju allting dubbelt upp, dels har det varit ovanligt mycket papper på grund av diverse saker. Och det är som att det aldrig tar slut. Herregud… får jag inte magsår av det här, får jag det aldrig.

Det flöt under flera veckor imponerande smärtfritt med tanke på alla olika parter och dokument som varit i omlopp. Jag säljer och måste annullera två banklån, mina köpare köper med banklån, jag köper den nya lägenheten med ett nytt banklån och den säljaren har också två lån som måste annulleras. Just bankernas inblandning i operationerna är kanske det mest komplicerade.

Förutom den vanliga dokumentationen, krävs även ett särskilt certifikat från banken om att lånet annulleras dagen då den nya lagfarten signeras. Det tar oftast inte mer än ett dygn att få, men vissa banker tar tydligen betydligt längre tid på sig för att utfärda dokumentet och nu ser det ut som att jag inte kan signera mitt köp den dag det var planerat, på grund av att detta certifikat inte hinner utfärdas i tid. Suck. Bokad flyttfirma och diverse andra arrangemang hänger alltså just nu i luften.

Gällande min försäljning fick jag veta dagen före skrivningen att köparnas banks, så kallade “gestoria”, kräver certifikaten i original. Ytterligare bestyr för att lösa detta.

Andra certifikat som krävs är det från fastighetsägarföreningen som intygar att fastigheten som säljs inte har några skulder. Och är man inte spansk medborgare som gäller både för mig och personen som säljer till mig, krävs certifikat från skattemyndigheten som intygar att jag är skattskriven här, samt certifikat från kommunen som intygar att jag säljer huset där jag är folkbokförd. Det är viktigt för att bevisa att jag säljer min bostad och inte ett semesterboende eftersom det påverkar hur och när de olika skatterna betalas.

Jag tackar dock min lyckliga stjärna att jag sedan tidigare hade ett digitalt certifikat och därmed har lyckats klara av en hel del pappersarbete online. Jag kunde beställa arbetslivsrapport (Informe de vida laboral) från försäkringskassan Seguridad Social för banklånet och certifikatet från skattemyndigheten och folkbokföringscertifikat från Benalmádena kommun. Från Benalmádenas elektroniska kommunkontor har jag även lyckats skriva ut kvitton på de tre senaste årens fastighetsskatt och renhållningsskatt samt få ut den så kallade “Licencia de Primera Ocupación” för mitt hus.

För varje papper jag har lyckats få ut, utan att lämna datorn, har jag jublat. Men det är klart att allting gick lite för smidigt. Något var tvunget att strula på sluttampen. Men allt har en lösning, i värsta fall blir tillträdet försenat några dagar och jag får magasinera bohaget, vilket jag hade hoppats slippa.

Det hade dock kunnat bli mycket värre… Som en god medborgare i Spanien har jag vant mig vid att alltid bära med mig mitt pass då det är den enda giltiga id-handlingen jag har. Någon gång förra veckan insåg jag att passet inte låg i handväskan. Jag tänkte då att det nog låg i min byrå. Det händer att jag lägger det där. Först i fredags kväll tog jag på riktigt tag i uppgiften att lokalisera mitt pass. Det fanns ingenstans.

Jag visste att jag hade haft det när vi kom tillbaka från Sverige 4 januari. Jag luskade även ut att jag hade scannat det till min dator 10 januari. Därefter försvann spåren. Såvida inte… kunde det ligga kvar i scannern på kontoret? Vid det laget var det ganska sent och jag orkade inte ta bilen till Fuengirola. Det fick vänta till lördagen. Det var nervösa timmar där jag undrade hur jag skulle kunna sälja och köpa fastigheter utan mitt pass. Och hur och inte minst när, jag i så fall skulle kunna göra ett nytt pass.

Passet låg i scannern på jobbet. Där hade det legat i tre veckor. Det bästa med den här typen av gastkramande upplevelser är att när de slutar väl, känns det som att få livet tillbaka. Man känner en intensiv lyckokänsla bara av att problemet man trodde man hade, faktiskt inte existerade.

När jag skrivit under både försäljning och köp, kommer jag dansa av glädje, men just nu är bekymmersrynkan ovanligt djup.