Den sedermera litterära nobelpristagaren Ernest Hemingway reste till Spanien första gången 1923, efter tips från den kvinnliga amerikanska författaren och kulturpersonligheten Gertrud Stein, som han lärt känna under en period i Paris. Hemingway reste söderöver för att han bland annat var nyfiken på och ville uppleva spansk tjurfäktning. Detta skulle sen komma att bli en av hans stora livspassioner och dessutom en av anledningarna till att han förälskade sig i den andalusiska staden Ronda.

Under sitt första möte med Spanien upplevde författaren också för första gången tjurloppet i Pamplona, vilket han målande beskrev i både artiklar och romaner, bland annat i boken The Sun Also Rises. Dessa skildringar kom att få större betydelse än Hemingway nog kunnat ana. Hans litterära beskrivningar av San Fermín-festivalen, som tjurloppet var en del av, satte nämligen både Pamplona och festivalen på världskartan. Efter denna första bekantskap med, och förtjusning i, Spanien återvände Hemingway till landet regelbundet, inte minst för tjurfäktningens skull. För honom blev tjurfäktning en form av konst och en livsform, snarare än den uppvisning i djurplågeri och machokultur som många idag anser att den är.


År 1937 blev Hemingways förhållande till Spanien blodigt även på ett annat sätt, när han blev korrespondent för tidningen North American Newspaper Alliance för att rapportera från det spanska inbördeskriget. Han anslöt sig tillsammans med korrespondenten Martha Gellhorn, som sedan kom att bli hans fru fram till deras skilsmässa 1945.

Upplevelserna under kriget påverkade Hemingway starkt och inspirerade till många artiklar och litterära berättelser, däribland hans kanske mest kända roman, For Whom the Bells Tolls, från 1940, som också filmades ett par år senare med Ingrid Bergman och Gary Cooper i huvudrollerna. Bokens handling kretsar kring amerikanen Robert Jordan, en frivillig på den republikanska sidan som i en gerillaaktion förlorar sitt liv. Romanen satte staden Ronda på den litterära kartan, då Hemingway i dess slutscen beskriver en avrättning av en grupp fascistiska anhängare, som kastas ner i stadens hundra meter djupa ravin, El Tajo. Även om Hemingway senare menade att han hade fantiserat ihop scenariot, så ska ett stort antal anhängare av fascisterna (vissa källor uppger att de var hundratals) ha kastats mot sin död från ett hus vid klippkanten.

Jämte Ronda inspirerades Hemingway av huvudstaden Madrid. Han älskade det dekadenta internationella livet på bland annat Hotel Gaylord, i skuggan av kriget. Med Francos trupper strax utanför stadsgränsen lyssnade Hemingway till häpnadsväckande historier från fronten och deltog i hetsiga ideologiska samtal om kvällarna. Han anslöt sig helhjärtat till den antifascistiska sidan och gjorde tillsammans med en holländsk regissör en propagandafilm, The Spanish Earth, för den stridande republiken. Han skrev och talade in texten till filmen. Men när kriget vände lämnade han landet, desillusionerad över att republiken var på väg att förlora. Något av det sista han upplevde av kriget var det blodiga slaget vid floden Ebro. Åren under spanska inbördeskriget kom att bli Hemingways mest produktiva period och mellan 1936 och 1940 skrev han stora mängder material med utgångspunkt i kriget.


Efter kriget återvände Hemingway till Andalusien flera gånger, men nu fick den kände författarens och journalistens vistelser en mer njutbar och fridsam prägel. Vid den här tiden hade han fått smeknamnet Papa och var en man med kraftfullt utseende och stort skägg som alltid gick omkring i fritidskläder. Han hade en stark, charmfull personlighet och gick in för allt han företog sig med stor emfas - skrivande, boxning, festande och historieberättande.

I Spanien fick han utlopp för sin levnadslust. Han kom för att promenera runt i de andalusiska städernas gränder och för att umgås med vänner, diskutera, äta och dricka gott vin på barer och restauranger. Men givetvis också för att skriva om och uppleva tjurfäktning. Arenorna i Málaga och Ronda, den senare av många betraktad som den moderna tjurfäktningens vagga, var Hemingways favoriter och han tillbringade många somrar i Ronda, särskilt i dess gamla moriska stadskärna, La Ciudad.

Hemingway reste till Andalusien sista gången 1959 för att skriva en bok om tjurfäktning och en lång artikelserie för Life Magazine om tjurfäktningsfenomenet mano a mano. Det var också under detta besök som han höll sin sista, och enligt många, mest spektakulära födelsedagsfest. Han engagerade en expert på fyrverkerier från Valencia, flög in flott fransk champagne, beställde mat från London och hyrde in ett exklusivt liveband. På gästlistan stod alltifrån den amerikanske ambassadören till kungen av Jaipur. Det blev alltså en allt annat än ordinär fest och under kvällens gång satte ett fyrverkeri eld på en palm så att brandmän från Málaga fick komma till undsättning. När brandmännen väl släkt branden bjöds de allesammans in för att vara med och fira.


Den överdådiga födelsedagsfesten blev dock något av Hemingways sista uppvisning i vitalitet och kraft, för de efterföljande åren kom hans mentala och fysiska hälsa att bli allt sämre. En hård och brutal livsstil under lång tid hade satt sina spår och den åldrade författaren fick nu problem med synen, led av högt blodtryck och dessutom av den ärftliga sjukdomen hemokromatos (för höga järnvärden i blodet). Till sin stora sorg kunde han inte längre skriva och han drabbades allt oftare av paranoia och depression - han trodde sig till exempel vara skuggad av FBI.

Flera gånger försökte Hemingway att ta sitt liv. I ett sista försök att komma på rätt köl skrev han in sig själv på en klinik i Minnesota för bland annat elchock-behandlingar. De lyckades dessvärre inte och den 2 juli 1961 begick Hemingway självmord i sitt hus i Idoha.

Den världsberömde författarens starka kärlek till Spanien är dock högst levande än idag. Först och främst i alla hans litterära verk med inspiration från de spanska vistelserna, men också i form av den enorma folkskara som varje år vallfärdar till den populära San Fermín-festivalen i Pamplona.

Text: Hanna Sundblad