Riksåklagaren utnämns som bekant av regeringen och har alltid varit politiskt styrd, i större eller mindre skala. Denna styrning har dock traditionellt begränsat sig till att driva vissa processer mer intensivt än andra. Det nya fenomenet, som varken allmänheten eller experter förstår sig på, är riksåklagarens nya roll som försvarsadvokat åt samhällets toppar.

Det senaste är att statsåklagarna motsatt sig en utredning av raderandet av den förre PP-kassören Luís Bárcenas datorer i Partido Populars huvudkontor. Regeringspartiet lät förstöra all information på de två datorerna, efter att Bárcenas häktats och börjat vittna mot partiet. Trots de solklara misstankarna om att regeringspartiet försökt sabotera en brottsutredning, menar riksåklagaren att det inte tjänar något till att granska händelsen.

Den senaste tiden har vi sett två andra uppmärksammade fall där riksåklagarämbetet ryckt in som en frivillig försvarsadvokat. Först reagerade statsåklagaren i Palma de Mallorca Pedro Horrach raskt när utredningsdomaren José Castro ville förhöra prinsessan Cristina i Urdangarínmålet. Horrach lyckades stoppa förhöret och även få brottsmisstankarna mot prinsessan ogiltigförklarade.

Men riksåklagarna springer inte bara regeringspartiets och kungahusets ärenden. I Andalusien tog det fart när utredningsdomaren i Sevilla Mercedes Alaya styrde målet om de falska avgångsvederlagen upp till högsta nivå, och pekade mot de tidigare socialistiska regionalpresidenterna Manuel Chaves och José Antonio Griñán. Riksåklagarna har överklagat processen mot flera av de tidigare topparna i Junta de Andalucía.

Det är minst sagt oförklarligt när åklagarämbetet energiskt opponerar sig mot ens förhöret av vissa misstänkta. Det må vara att åklagarna kanske inte alltid är ense med domaren, men att agera som makthavares outnämnda försvarsadvokater bidrar utan tvekan till att sänka spanska rättsväsendets aktier, som sedan länge ligger mycket lågt i kurs.