I början av januari efter flytten såg jag under några pinjeträd en märklig syn. En lång kedja med ludna larver som kröp med nosen tätt i baken på den framförvarande. Kedjan var drygt en meter lång. Ett fascinerande beteende. På hösten samma år såg jag stora vackra silkesbollar i toppen på några pinjeträd och fick veta att det var pinjelarvernas bo. Mitt intresse var väckt. Nästa dag tog jag med mig den långa håv med vilken man plockar löv ur poolen och med den for jag upp i pinjeskogen i bergen. Jag skakade ner några larver som jag tog med mig hem där jag fotograferade dem. Jag tog även en bild av silkeskokongen och mejlade de två bilderna till min vän naturjournalisten och tv-personligheten Jan Danielson. (Mitt i naturen). Detta var ett par veckor innan han hittades död på ett hotellrum i Sundsvall. Jag undrade om han kände till denna insekt. Jag fick svar samma kväll där han skrev:

Märkligt att du just nu skickar en bild på denna larv. Jag har nämligen, bara för några veckor sedan läst en fantastisk bok om denna fjäril. Den kallas pinjeprocessionsspinnare och är en av de mest berömda insekterna i världen. Detta beror främst på att den studerats av alla insektsforskares store guru, den oöverträffade Jean-Henri Fabre, som levde i Provence mellan 1823 och 1915. En stor del av hans bok ”Entomologiska minnen” ägnas just åt denna insekt. Boken är spännande som en deckare, högintressant, rörande och rolig.

Om Fabre hade en förmåga att entusiasmera så vet vi ju alla att han hade en like i Jan Danielson. Jag bestämde mig för att fotografera insektens alla utvecklingsstadier. Jag läste Fabres bok, jag ställde frågor till en veterinär, en läkare, en man vars yrke var att sanera pinjeträd från denna insekt, och en professor i entomologi på Naturhistoriska Riksmuseet samt till Giftinformationen vid Karolinska sjukhuset. Av veterinären fick jag en rapport skriven av fyra forskare på veterinärmedicinska fakulteten i Murcia. Jag lät översätta den till svenska.

Fjärilens livscykel ser ut som följer: Den är en dålig flygare som sällan når högre än två meter över marken. Den lägger sina ägg på pinjernas grenar. Larverna går på rad allt högre upp i trädet och lämnar efter sig en tunn knappt synlig tråd. När de nått upp i trädkronan vandrar de runt och spinner en decimeterstor boll av silkestråd. De ludna larverna lever sedan i denna boll bland sina egna fekalier som fastnar i håren. Strax efter nyår startar de sin vandring på marken med den hisnande farten av nio centimeter per minut. (Nästan lika fort som min hustru kör bil). Så hittar de ett lämpligt ställe där de kan gräva ner sig.

Strax efter midsommar kommer larverna upp och utvecklas till små fula fjärilar. Detta ville jag fotografera så jag skaffade ett litet akvarium med skogsjord där jag grävde ner tre puppor. Tanken var att jag skulle kunna fotografera larven vid midsommar när den kommer upp och förvandlas till fjäril. Det lyckades inte. Jag och min undersköna for sålunda ut i pinjeskogen en natt och spände upp ett lakan mellan två träd och belyste det hela med bilens strålkastare för att med håv kunna fånga in några fjärilar. Det lyckades inte heller, men vi hade roligt under våra övningar.

Strax efter nyår gick jag omkring i skogen för att få se en riktig procession. Efter en timmes letande var jag beredd att ge upp och gick tillbaka till bilen. När jag öppnat dörren och skulle lägga in mina kameror såg jag en rad med 67 larver på marken alldeles framför mina fötter. Jag backade undan bilen och ägnade två timmar till att fotografera. Jag tog även med några exemplar hem genom att med en pinne peta ner dem i en plastask. Väl hemkommen ordnade jag en liten provisorisk fotoateljé i solen och tog några bilder på en larv. När jag skulle lägga den tillrätta petade jag på den med skalmarna på mina glasögon. En stund senare tog jag på mig glasögonen. Så korkad är jag. De därpå följande fem nätterna låg jag med lokal-bedövande salva bakom öronen där jag hade fullt av blåsor, plitor och rodnader. Det värkte och brände som eld.

Vad är det då som är så giftigt? Jo inuti håren på ryggen utvecklas av fekalierna ett gift som i kontakt med hud och slemhinnor bildar histamin, vilket orsakar allergiska reaktioner. Hunden, och i mer sällsynta fall katten, attraheras av larvens hår. Mest drabbas nos och tunga och orala slemhinnor med en omedelbar effekt i form av hyperasalivaavsöndring. Tungan svullnar och blir lilafärgad innan den dör och delvis faller av. I enstaka fall orsakas bindhinnekatarr och ögoninfektioner.

Enligt Karolinska Giftinformationen som har kontakt med alla liknande institutioner globalt så finns det inga registrerade dödsfall bland människor på grund av processionsspinnaren. Men som sagt: Rasta inte din hund i pinjeskog mellan nyår och april.