Jag har själv generellt en mycket bra uppfattning om spansk offentligvård och dessutom är jag jävig, eftersom min hustru Carmen är undersköterska som stora delar av pandemin arbetat i frontlinjen vid akutmottagningen på sjukhuset Costa del Sol. Min erfarenhet av den spanska sjukvården är ganska stor, delvis på grund av egna krämpor men mest genom många anhöriga och bekanta som lidit av allt från triviala blessyrer till sjukdomar som lett till att de avlidit. Mitt helhetsintryck är att en majoritet av vårdpersonalen ger allt under ofta tuffa arbetsförhållanden, men också att det finns en hel del som skulle kunna fungera mycket bättre.

Härom dagen hade jag en ny personlig erfarenhet där min roll som ”paciente” sattes på prov igen. Till saken hör att jag talar spanska flytande, då jag är född och uppväxt i Spanien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det måste vara för dem som inte talar ett ord. Engelskan är fortfarande ytterst bristfällig bland den spanska vårdpersonalen.

Inför en rutinkontroll var jag tvungen att ge ett blodprov. Detta är jag van vid och vet precis vart jag ska vända mig och med vilken framförhållning. Det som ställde allt på huvudet denna gång var ett telefonsamtal från sjukhuset som meddelade att min bokade tid för kontrollen tidigarelagts med fler veckor. Därmed var det knappt tre veckor till kontrollen och när jag infann mig i min vårdcentral hade de inga lediga tider för blodprovet före det inbokade läkarbesöket.
–På sjukhuset kan man infinna sig för blodprov utan bokad tid, om man är där mellan 08.30 och 09.30, meddelade sekreteraren på vårdcentralen som lösning på situationen.

Sagt och gjort. Dagen efter tog jag bilen i ottan till sjukhuset. Jag är lyckligt lottad med att både ha egen bil och mindre än 15 minuters restid till Marbellasjukhuset. Väl där var det fullt med folk vid blodavdelningen, främst av så kallade sintrom-patienter, som tar blodkoagulerande medicin. När jag visade min blankett för blodprov för en sköterska tittade hon förvånat på mig.
– Du måste boka tid i förväg. Idag finns inte en chans att göra provet.

Det tjänade förstås inget till att jag förklarade att jag blivit försäkrad att det var drop-in mellan 08.30 och 09.30. Sköterskan tog dock min blankett, försvann för en stund och kom sedan tillbaka med en bokad tid en vecka senare.
– Det här är bara tre dagar före min bokade kontroll. Räcker det? frågade jag.
– Ja, gott och väl, fick jag som svar.

Snopen men tacksam för att jag som sagt har ganska nära till sjukhuset, åkte jag hem igen. En vecka senare var jag tillbaka. Tiden jag fått var 08.00 och som sig bör var jag där i god tid, vilket i detta fall innebar en kvart före. Det var fortfarande mörkt och regnade och till min förvåning hade dörrarna till ”Consultas externas” ännu inte öppnats. Ett tiotal personer stod och tryckte utanför portarna. När dessa väl öppnades, prick klockan 08.00, var vi ett 50-tal yrvakna och några ganska stressade personer. Många gissar jag hade också fått tid 08.00.

Det blev något av ett gatlopp när vi släpptes in. Alla skulle inte till blodavdelningen, men en majoritet. Jag visste så pass mycket som att jag skulle ignorera kömaskinerna vid ingången, då blodavdelningen har sin egen apparat i slutet av korridoren. Jag kom fram som en av de första och ställde mig i kön. Ungefär 30 sekunder senare dök det upp en äldre dam med käpp som bryskt beordrade en annan ljus dam vid kömaskinen att flytta på sig och respektera ordningen. Tydligen hade damen med käpp väntat länge vid ingången och hamnat på efterkälken när alla utan rörelsehinder strömmat in. Kvinnan kunde definitivt ha varit hövligare, men den otrevliga incidenten hade aldrig uppstått om portarna öppnats lite tidigare.

Jag hade en kallelse i handen med en streckkod på, som jag fått en vecka tidigare. Den höll jag upp för maskinen och ut kom ett kvitto med mitt namn och bekräftelse om min tid. Vad smidigt!

Nu var det nästan tio minuter förbi min bokade tid, men jag satte mig lugnt ner för att invänta att bli kallad. Allt eftersom minuterna gick såg jag att den digitala köskylten förkunnade nästa på tur. Alla bestod av en kod på tre bokstäver. Jag tittade åter på det kvitto jag just fått och kunde inte finna någon sådan kod, utan endast mitt namn och tiden jag fått. Min slutsats var att bokstavskoden måste gälla enbart sintrom-patienterna.

När det gått 15 minuter och endast bokstavskombinationer annonserats gick jag bort till receptionen, visade mitt kvitto och frågade vad som gäller för de som ska ta vanligt blodprov.
–Nej, den där gäller inte, Du måste stoppa in ditt sjukvårdskort i maskinen för att få en kölapp, fick jag till svar.

Heja! Jag frågade receptionisten vad det är för mening med att ha en blankett med streckkod som utfärdar ett kvitto, när det inte är detsamma som en kölapp. Jag avstår från att återge hennes svar, men kontentan var att det inte var hennes problem.

Jag lämnade sjukhuset med vänsterarmen i veck exakt en halvtimme efter min bokade tid. Det kan tyckas vara lång tid för ett inbokat blodprov, men är trots allt acceptabelt. Däremot var besöket fullt av många onödiga moment som skapar förståelig irritation hos patienterna. Varför öppnas exempelvis inte dörrarna några minuter före de första bokade tiderna och varför ger kölappsautomaten ut lappar som inte är kölappar?

Regelbundet kan man läsa om vårdanställda som misshandlats av patienter. Som sig bör fördöms dessa incidenter och personalen efterlyser ständigt fler åtgärder för att skydda den från angrepp. Utan att försvara något som helst våldsamt beteende, kanske en effektiv förebyggande åtgärd vore att sätta sig in patientens situation och inte enbart ta för givet att alla är så tålmodiga som epitetet ”paciente” gör gällande.

P.S. I efterhand fick jag förklarat av min hustru, som själv stått och betjänat vid den aktuella köautomaten, att den lapp jag fick ut är ett intyg som är tänkt att visas upp för exempelvis en arbetsgivare, för att påvisa att man haft giltigt skäl för sin frånvaro.