Madrid hägrade länge som något väldigt speciellt för mig. Något nästintill ouppnåeligt under mina första år här i söderns söder. Det är något som lockar med huvudstäder och jag hade en längtan dit långt innan jag ens visste särskilt mycket om staden. Min första resa dit blev en roadtrip lik den i veckan, fast då med en kompis. Vi körde med hjälp av en utskriven vägbeskrivning i pappersformat och det blev mitt första avskräckande möte med Madrids en miljon ringleder.

En annan gång körde jag upp själv för att möta en kompis som bodde i en av förorterna och sedan åka vidare till en konsert i Valladolid. Det bör ha varit 2009. Under åren på Sydkusten gjorde jag i alla fall ett par reportageresor dit och fick möjlighet att både intervjua kändisar på ambassaden och skriva om svenska företag i huvudstaden. Det kändes alltid stort och som om det fanns en särskild stjärnglans över allt som hade med Madrid att göra.

Min Madridkompis, som jag för övrigt träffat via en dejtingapp, introducerade mig för muséerna Reina Sofia, El Prado och konsthallen Caixa Forum. Jag har besökt El Retiro, Puerta del Sol, Plaza de Cibeles, Puerta de Alcalá, Plaza Mayor, saluhallen Mercado de San Miguel, Templo de Debod, loppmarknaden El Rastro, beundrat kungliga slottet utifrån och andaktsfullt klivit in i katedralen Almudena. Jag har promenerat på La Gran Vía, utforskat stadsdelen Chueca och jag tror att jag ätit tapas på en av stans äldsta tapasbarer, fast jag tyvärr inte lyckas minnas vilken det var…

Senare, när jag fått min egen spanska familj i Madrid lärde jag även känna Museo Thyssen-Bornemisza där flera porträtt skapats av en god vän till mina svärföräldrar, Ricardo Macarrón Jaime och vars blomstertavlor prydde väggarna i min svärmors lägenhet i La Moraleja. Samt Museo Sorolla som utgörs av ett otroligt vackert litet palats i andalusisk stil som var konstnären Joaquín Sorollas hem. Jag har även deltagit i någon form av romería i San Agustín de Guadalix samt ett otal bilträffar i bergen och byarna norr om stan.

Under fem år, efter att min son fötts och innan min svärmor gick bort, åkte vi till Madrid nästan en gång i månaden. De besöken såg på det stora hela väldigt annorlunda ut jämfört med de tidigare med mer kulturell touch. Vi var nästan aldrig inne i Madrid.

I början när min svärmor ännu var rörlig promenerade vi runt i närområdet och hon berättade anekdoter och skvaller om de rikaste familjerna med villor stora som slott, hängde på lekplatsen och besökte köpcentrum. Det var det bästa hon visste och mest älskade hon att köpa kläder till min son. Och så hängde vi där hemma och åt och drack. Dessa besök omgavs också av ett särskilt skimmer, fast det var nog mer tack vare min svärmor än att vi befann oss just i Madrid.

Vi brukade åka upp i bil på fredageftermiddagen och det var alltid en del av mig som kände sig pirrig, trots att bilresorna med åren blev alltmer tröttsamma. När vi kom fram hade hon förberett supé i form av en nylagad krämig tortilla de patatas, jamón berico, goda ostar och en tomatsallad som serverades med rödvin. Klockan kunde vid det laget vara nästan midnatt, men hon var en nattmänniska och för henne var den sena timmen bara barnet. Hon ville utnyttja varje sekund med sitt minsta barnbarn och blev alltid besviken när han var tvungen att gå och lägga sig.

Svärmor tillbringade allt mer tid inomhus, men jag brukade sno till mig någon timme om dagen för en långpromenad. Jag älskar klimatet som ju påminner lite om det svenska, om man undantar den heta torra sommaren. På hösten är det höst och på vintern kan det till och med snöa. Hur mycket jag än älskar det andalusiska klimatet så saknar jag det svenska och Madridkylan har alltid varit en lisa för min själ. Jag vandrade gata upp och gata ned i La Moraleja och fantiserade om att bo i de enorma herrgårdshusen med ägor som kunde vara flera hektar stora.

Denna vår senaste resa blev en resa i mitt inre, tillbaka till åren min svärmor levde och Iván var liten, en tid när jag var en naturlig del av min spanska familj, en tid när denna väg genom Andalusien och Castilla-La Mancha var vardagsmat och jag hade koll på nästan alla vägkrogar och fabriksbutiker som sålde ost, olivolja och läder. Det var min svärfars begravningsgudstjänst vi åkte till och det kändes som slutet på en era. En vacker, formell och katolsk ceremoni och samtidigt så kärleksfull tack vare prästens och ett av barnbarnens minnestal och präglad av svärfars favoritmusik.

Vi fick inte många timmar i huvudstaden, men liksom så många andra gånger såg jag till att få min promenad. Regnet var som en blomspruta mot ansiktet och höstvindarna fick mig att dra upp kragen på min nya vinterjacka som än så länge fått hänga oanvänd här nere på kusten, där dagarna med temperaturer under 20 grader varit lätträknade. Jag andades djupt och njöt en stund av fukten och de gula löven.

Det var jobbigare än jag trodde att köra hela vägen fram och tillbaka själv på två dagar. Ändå fick jag mersmak. Och familj har vi fortfarande, en relation som fick sig en boost och påminde oss alla om hur nära vi trots allt står varandra. Så kanske var det inte punkt trots allt utan bara en milstolpe. Men nästa gång tar vi AVE-n...