Ett par veckor senare var det dags för en stor valturné genom Norrland med olika statsråd som talare. Finn och jag sjöng våra trotziga visor och Monica Nielsen berättade om Joe Hill och sjöng hans sånger ackompanjerad av tre musiker. Vi hade skapliga gager och traktamente, men detta till trots bjöd de lokala socialdemokraterna på middag varje dag.

Vid denna tid bodde jag med hustru och barn i en enrumslägenhet i Hagsätra men nu hade vi fått tag på en trerumslägenhet i angränsande Rågsved. Problemet var bara att LO-ägda Riksbyggen inte ville godkänna mig som hyresgäst. Jag talade med en intendent som var snorkig och nedlåtande när han krävde att få reda på min arbetsgivare.
–Jag har ingen arbetsgivare. Jag är artist och har hundratals engagemang per år.
–Inget fast arbete, kommenterade intendenten.

Några dagar senare var jag på valturné och satt i en bil med statsrådet Camilla Odnoff som var familjeminister. Jag klagade över sossarnas bostadspolitik och berättade om mitt problem med Riksbyggen. När jag kom hem några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från intendenten som gärna ville träffa mig. Han anlände en stund senare och var artigheten själv. Vi for gemensamt till trerummaren i Rågsved, där hälsade mig hjärtligt välkommen som hyresgäst. Konstig kille. Hur kunde han byta sinnelag så snabbt?

Så fortsatte valturnén och en förmiddag hade en bokhandel i Sundsvall ställt ut kartonger med böcker de ville bli av med. De kostade bara en femma styck. Där fann jag en bok som handlade om konstförfalskningar i Paris och den hette: ”Varför är Camilla så vacker?” Jag köpte och lät slå in den till ett fint paket som jag samma eftermiddag gav som present till Camilla Odnoff. Hon öppnade och skrattade hjärtligt. Ett par veckor senare fick jag ett present av henne. Även här rörde det sig om en bok. En sagobok för barn. Den hette ”En liten mus som söker hus”. I boken låg ett vackert kort med Camillas namnteckning och kommentaren: ”Till Bengt. Någonting lätt om sånt som är så svårt”.

Ett par månader tidigare hade Finn och jag varit på turné i folkparkerna. I en stad vid norrlandskusten hade vi tagit in på stadshotellet men när vi skulle gå in på restaurangen blev vi nekade av en stöddig vakt som tyckte vi var olämpligt klädda. Då lämnade vi tillbaka hotellnyckeln till portieren och sa:
–Kommer vi inte in på krogen så kommer vi inte in på hotellet.

Nu när vi var på valturné ville lokalsossarna bjuda oss valarbetare på restaurang på samma krog. Det var dukat långbord för femton personer. Då såg jag att det var samma vakt i dörren som vägrat släppa in oss vid vår förra besök. Jag väntade utanför en stund efter att alla de andra gått in. Jag knäppte upp ett par knappar i skjortan och rufsade till håret och gick in. Vakten stoppade mig direkt med repliken:
–Nej! Nej! Nej! Nu har du väl gått vilse!
–Nej, jag tänkte äta middag här!
–Du, det finns ett ölkafé längre ner på gatan.
Jag gick mot utgången men vände mig om och sa:
–Men du, om Olof Palme frågar efter mig så säg att jag sitter på ölfiket.
Nu var det inte mycket kvar av vakten. Han bugade, gick baklänges och stammade:
–Förlåt mig, förlåt mig. Jag kunde ju inte veta du tillhörde… Förlåt mig!
Det var dubbeldörrar till matsalen och dessa öppnade han med rumpan medan han fortsatte att buga och be om förlåtelse. Han var blek då han följde mig ända till bordet och drog ut min stol medan han fortsatte att väsa:
–Förlåt mig! Förlåt mig!

I Jämtland for vi till tre ålderdomshem där Finn och jag sjöng en kvart innan Palme talade. Det var mycket ålderdomshem på förmiddagarna. Det var en het brittsommar och luftkonditionering i bilar var ännu inte uppfunnen. Vi svettades floder. Maj-Britt Theorins make Rolf körde vår PV, Palme satt fram och Finn och jag bak. Då säger Finn till Palme:
–Hörru Olle, dom andra partierna satsar på förstagångsväljarna. Har du gått in för sistagångsväljarna? Palme skrattade. Stämningen var rå men hjärtlig. Palme var sympatisk och inte alls den arroganta killen som du såg i rutan eller på scen. Vi gnabbades på skoj och det var eleganta tråkningar. Kort sagt: Vi hade roligt hela tiden.

Sent denna söndag skulle vi köra hela showen på Stora torget i Östersund. Där stod en stor lastbil vars flak var vår scen. Ljudanläggningen var riggad. Då uppstod ett problem. Det blåser alltid från Storsjön och våra mikrofoner saknade puffskydd. Du vet sådana där bollar av skumplast. Blåsten dånade i högtalarna.
–Det fixar jag, sa jag.

Jag tog av mig båda mina strumpor, trädde den ena över den andra och rullade ihop dem till en boll som jag satte över mikrofonen. Det fungerade. Palme snackade medan Finn och jag stod bakom bilen och tog ett bloss. Då kom en av musikerna springande och skrek:
–Palme har slutat snacka! Ni skall in.

Sagt och gjort. Vi äntrade scenen och gjorde jobbet, men när jag kom av mig mitt i en låt och tappade texten ropade jag:
–Fan där rök ett mandat igen!
Det tyckte inte Palme var så roligt men det tyckte publiken och det är ju det viktigaste.
Sedan frågade jag honom:
–Du brukar ju snacka i 45 minuter men nu snackade du bara en kvart.
–Det skall fan stå och lukta på dina strumpor i 45 minuter, fick jag till svar.