I Sverige vill man begränsa antalet vargar till 200 individer men här i Spanien finns dryga 2.000 på en yta som bara är omkring 20 procent större än Sverige. Den spanska vargen är tio procent mindre än den euroasiatiska art vi har i Sverige. Representanten David Nieto Maceín från spanska naturskyddet säger sig inte kunna förstå varför vi i Sverige skjuter vargar.

För att återgå till hunden så är Spansk mastiff en boskapsvaktare och herdehund, där hanarna mäter minst 77 centimeter i mankhöjd. Den är ingenting man bör välja som sin första hund och nu har jag läst att ett par sydsvenska bönder skaffat sådana för att vakta sina fårahjordar, vilket är en utmärkt idé. Spanska staten stöder traditionell användning av denna hund som fårvaktare. En elegant lösning på ett stort problem.

Kommer du till Extremadura och ser en mastiff i en fårhage så vill jag poängtera att det inte är något gosedjur. Försök inte klappa den. Det blir bara kladdigt och jobbigt för obducenten som skall fastslå din identitet.

En liknande svensk hund av mollossertyp har använts som boskapsvakt och finns omnämnd i skrift redan på 1600-talet. Den hette Dalbohund och dog ut i slutet av 1800-talet. Den fanns i Väster- och Östergötland och hela vägen upp till norra Dalarna. Den bar ofta spikhalsband för att skyddas mot de rovdjur den hade att slåss emot. Den sades vara "from som ett lamm mot människor men ett hemskt odjur när den slogs mot rovdjuren".

I dag finns det bara en handfull fotografier av Dalbohund och en helt bevarad päls. Hunden behövdes inte längre när rovdjuren utrotades och därmed upphörde aveln. Skalden Nils Ferlins moster tog den sista bevarade bilden av en Dalbohund. Den kan du se på Google. Nu när vargen är tillbaka borde kreatursbönderna skaffa sig exempelvis spanska mastiffer. Så är problemet löst.