Vi har varit i Barranco Blanco flera gånger tidigare, men sista gången var före pandemin så det måste ha varit i alla fall tre år sedan. Mellan 1 juni och 15 oktober får man inte lov att köra ända fram till vattendraget, utan måste gå cirka tre kilometer till fots från stora vägen MA-3303.

Vi kom iväg sent, klockan var nästan 16 och vi hade bara vatten och lite snacks med oss. Om min son som nu är snart nio år gammal, skulle rangordna de saker han hatar mest i livet, skulle promenera troligen hamna på en klar förstaplats. Att promenera tre kilometer är således inte en dans på rosor eller en särskilt trevlig upplevelse. Men skam den mamma som ger sig. Ungen måste ju lära sig!

Vägen dit tog oss en timme med mycket gnäll, några tårar och pepp och svordomar i en salig blandning från min sida. Men när vi väl var framme vid bäcken glömdes all osämja och tråkigheter bort och alla var lyckliga inklusive hunden. Vi badade, plaskade och åkte rutschkana på de hala klipporna. Möjligen gjorde jag inte det sistnämnda om jag ska vara ärlig, men badade gjorde jag! Jag sörjde lite den låga vattennivån, samtidigt som jag ändå gladdes åt att det fanns något vatten överhuvudtaget. Jag hade faktiskt varit beredd på att floden skulle vara helt uttorkad.

Sent på dagen och sent på säsongen var vi dessutom nästintill ensamma och det kändes som vi befann oss i paradiset när vi skvalpade runt i det precis lagom svala vattnet och såg solen gå ned bakom berget. Uppfriskade och på gott humör inledde vi tillbakavägen med förnyat mod. Det försvann dock snabbt och samma klagosång som på vägen dit, upprepade sig och ökade i styrka ju närmare bilen vi kom.

Sista biten kom vi allt längre ifrån varandra. Det fungerade faktiskt bättre. Det går inte att gnälla på en mamma som går hundra meter bort. Jag å min sida älskar att promenera och vandra, men hatar verkligen att göra det långsamt. Det kryper i benen på mig. Jag vände och vred på alternativen. Borde jag sluta försöka? Eller tvärtom, sätta honom i hårdträning?

Den svårlösta ekvationen, hur jag ska få min son att vandra med mig utan att det känns som ett magsår, minskade dock i betydelse när jag på håll skymtade den lilla rosa lapp som satt fast under vinderutetorkaren på min bil. Jag hade fått böter. Detta trots att jag mycket medvetet parkerat på rätt sida skylten som tydligt talar om att fordonstrafik är förbjuden under sommaren.

När vi kom dit var det fullt med bilar. De få som stod kvar vid det här laget, pryddes alla av samma lilla rosa lapp. Jag fattade ingenting och började fota min bils position i någon slags fåfäng förhoppning om att jag skulle kunna bevisa att polisen hade fel.

Men det fanns såklart en skylt till, precis vid avfarten från MA-3303, som talade om att parkering var förbjuden. Den var ny och jag hade inte sett den. Detta är enda stället att parkera om man vill besöka Barranco Blanco, vilket därmed inte går mellan 1 juni och 15 oktober längre. Störigast av allt är att platsen på Google Maps fortfarande är utmärkt med “Aparcamiento de verano de Barranco Blanco”, det vill säga sommarparkering för Barranco Blanco.

Det sorgligaste är att jag är rätt säker på att de tvingats begränsa möjligheten att besöka detta vackra område på grund av att allt för många inte klarar av att bete sig med respekt för naturen, utan lämnar efter sig sina sopor och därmed även ökar risken för naturbränder. Det var för övrigt just i Barranco Blanco som den oerhört omfattande naturbranden i augusti 2012, startade och som drabbade hela sex kommuner; Alhaurín El Grande, Coín, Marbella, Monda, Mijas och Ojén.

Boten jag fick blev inte så hög, 25 euro med de 50 procents rabatt som ges vid betalning inom 20 dagar. Jag har länge förundrats över hur svårt det är att förstå hur man ska betala parkeringsböter i Spanien. Dumt att det är så krångligt med tanke på hur många utlänningar som rör sig här och varav åtminstone en del vill göra rätt för sig men måste sätta igång en mindre utredning för att klura ut hur de ska betala.

På denna lilla lapp fanns dock ett bankkonto och jag kunde göra en enkel överföring. Jag minns att jag hjälpte svenska kunder för några år sedan som hade fått böter i Marbella och det krävdes många telefonsamtal och besök på flera olika kontor innan jag fick löst deras skuld. Man får vara tacksam för det lilla.