Sommaren 2004 var sista gången jag var på semester i Spanien. Jag hade lämnat Málaga några månader tidigare efter åtta månaders spanskstudier. Jag kunde inte hålla mig borta mer än ett par månader. Det var juli och jag befann mig åter igen i den gamla fula terminalen på Costa del Sols flygplats. Vid utgången möttes jag av cigarettrök, dieselångor och 30-gradig värme. En taxi tog mig in till stan och jag var lycklig. Málaga var redan då till viss del hemtamt, men ändå inte. Det var utomlands, jag var ledig och vad som helst kunde hända.

I oktober samma år flyttade jag ned permanent och den där känslan kom aldrig mer igen. Spanien och Málaga är så oerhört mycket för mig, men det är inte semester och det är inte utomlands. Jag tror faktiskt inte jag känt den där känslan någon annanstans heller efter det. Världen krympte när jag tog steget att flytta från Sverige. Fördelarna överväger nackdelarna men ibland kan jag känna saknad efter det förlorade pirret. Avundsjuka mot dem som kommer och hälsar på och som går in i den där alldeles speciella semesterstämningen som man omsluts av så fort man landar på en flygplats i ett varmt land.

Mina första år i Spanien var jag frustrerad över att nästan alla semesterresorna plötsligt kom att gå till Sverige. Jag åkte dit för att träffa familj och vänner men saknade semesterkänslan och att uppleva nya platser. Jag har visserligen gjort andra resor genom åren men de är ganska lätträknade. Nu för tiden känner jag dock inte alls samma önskan att vara “fri” att åka var som helst. Jag har insett att mina semesterassociationer faktiskt hänger ihop med Sverige. Det som var hemma har blivit utomlands.

Kanske är jag påverkad av att min son aldrig bott i Sverige, han känner bara Semestersverige och för honom är allt där perfekt och fantastiskt. Han drömmer om att bo där och längtar alltid dit. Det smittar ju onekligen av sig lite grand. Men efter att inte ha bott i Sverige på 19 år och endast vara där två-tre gånger per år, känner jag nästan likadant numera, alldeles av mig själv. Det är ju såklart för att vi nästan alltid är lediga när vi är där. Vi kan alltid plocka russinen ur kakan.

Efter jag fick barn är det också så självklart att det är dit vi åker när vi har möjlighet, dels för att träffa familjen, dels för att min son ska få en relation till landet Sverige.

Det är dessutom roligare att åka dit när man beter sig lite mer som en turist. Innan jag blev mamma åkte jag ju bara “hem” för att umgås med mina människor. Det var visserligen härligt, men räckte alltså inte för att få till en unik semesterkänsla. Det krävs något annat.

Vi åker oftast till Sverige i månadsskiftet augusti-september när det är som varmast i Spanien och som billigast att flyga. Så även i år. Semesterassociationerna kretsar därför kring sensommarens övergång i begynnande svensk höst, sommarens sista svala bad, de mörkare kvällarna, kräftor, skogsutflykter med korvgrillning, blåbärsplock och kantareller.

Första semesterveckan i år var vi hos min syster och hennes familj i Karlsborg och avslutade en riktigt fin vecka där till och med Vättern var badbar, med lite regn och riktigt höstväder. Det lämnade vi sedan för Skåne där vi nu befinner oss och där solen skinit på oss varje dag.

Det är lätt att den här typen av resor mest kretsar kring att hälsa på men i år har jag lyckats riktigt bra med att blanda upp umgänge med mer klassiska semestergrejer. Förutom badland i Skövde, stranddag, hopp från bryggan, kvällsdopp, skogsutflykter, grillning, god mat, sena kvällar och långa promenader har vi gjort utflykt till Hovs Hallar, gått en liten bit på Skåneleden, promenerat längs med strandkanten i Vejbystrand där mamma bor, paddlat kanot i Rönne å i Ängelholm, ätit mjukglass och även gjort flera misslyckade försök att spela minigolf. Trots att alla skyltar fortfarande indikerade “Öppet alla dagar” så var kioskerna nämligen igenbommade för säsongen…

Nu blir det badhus sista dagen i stan då min son har tjatat hela semestern om att han vill hoppa från hög höjd. Vet inte om detta så vanliga inslag i alla svenska badhus, ens existerar i Spanien? Vi har även på klassiskt semestermanér burit runt på en kortlek lite överallt och spelar Skitgubbe i tid och otid, alltifrån på tåg till i sängen sent på kvällen.

Jag minns ännu känslan för 10-18 år sedan, att jag var lite tjurig över att jag visserligen längtade efter familj och vänner i Sverige men önskade jag kunnat resa någon annanstans. Men jag var då själv så dålig på att göra en semester av det.

Bara för att man bor i Utomlands vill man ju inte bli snuvad på att få vara turist som ju förvandlar en till en lite mer nyfiken och peppad person. Men då måste man göra turistiga grejer. Jag har bott i Ängelholm i tio år i min ungdom men har aldrig paddlat kanot i Rönne å. För det krävdes tydligen en flytt till Spanien och att återvända med en åttaåring. Det kom att bli en av semesterns höjdpunkter i år. Förutom att vi hittade hur mycket kantareller som helst i skogen utanför Karlsborg!

När vi landar i Málaga nästa vecka kommer jag inte känna något pirr sporrat av det första steget på ett okänt äventyr. Men jag kommer känna pirr av känslan att komma hem.