Fernando Magellan var en portugisisk sjöfarare från en förmögen familj. Han hade erfarenhet från livet till sjöss, då han deltagit i färder till Indien under början av 1500-talet. Men framförallt hade Magellan visioner – han ville hitta en sjöväg västerut till de så kallade Kryddöarna i Indonesien. Kryddor som muskotnöt, peppar och kryddnejlika var vid den här tiden värdefulla handelsvaror i Europa och gick att tjäna stora pengar på.

Christofer Columbus hade första gången 1492 rest västerut, med målet att nå fram till Indien. Som bekant stötte han på en helt annan kontinent istället. Magellan var nu övertygad om att det fanns en passage söder om Amerika och vidare åt väst. Det skulle i så fall innebära en stor affärsmöjlighet. Han beslöt sig för att sätta ihop en besättning för att utforska sin teori. Men för en expedition av det slaget behövde han finansiärer.

Vid den här tiden var Manuel I kung i Portugal. Han bedrev redan handel på Kryddöarna genom att skicka sina skepp österut runt Afrika. När Magellan kom till honom för att be om pengar lät kungen sig därför inte övertygas. Det blev istället Manuel I:s rival som kom att bekosta färden – kejsar Karl V, som regerade över både det spanska imperiet och det tysk-romerska riket. Kejsaren var intresserad av att utöka sina handelsförbindelser med kolonierna i Sydamerika och Asien.

När besättningen gav sig av den 20 september 1519 var det således under spansk flagg. Fem fartyg seglade från Spanien med målet att rita om världskartan.

Till skillnad från resan i Jules Vernes klassiker från 1873 tog denna färd mer än 80 dagar att ro i land – närmare bestämt nästan tre år. Resan innebar den ena utmaningen efter den andra. Den första strapatsen var att korsa Atlanten. Årstiden bjöd på ett våldsamt oväder som hotade att ödelägga expeditionen. Men skeppen red ut stormen och tog sig fram till Sydamerikas kust.

Fernando Magellan ska ha varit illa omtyckt av sin besättning. Dels för att många av dem var spanjorer och inte tyckte om att segla under ledning av en portugisisk kapten. Dels för att Magellan styrde med järnhand. Han ska till exempel ha hållit resans verkliga mål hemligt för mannarna, eftersom han var rädd att de annars inte skulle vilja följa med. Många av männen hade vid det här laget tröttnat på det ansträngande äventyret. Vid flera tillfällen försökte manskapet begå myteri mot Magellan. När det kom till kaptenens kännedom var han inte nådig. De som konspirerat mot honom torterades eller dödades. Eftersom han inte hade råd att döda alla som satte upp sig mot honom fick många istället straffarbeta på skeppen.

Manskapet övervintrade i Patagonien. Efter fem månader i skydd från vinterns stormar fortsatte expeditionen vidare ännu längre söderut. Till slut kom de fram till en svårnavigerad passage som har fått namnet Magellans sund. Det tillhör dagens Chile och ligger i den sydligaste spetsen av kontinenten. Här fick kaptenen på ett av skeppen nog och gjorde myteri. Han tog sin besättning och vände tillbaka till Spanien.

De övriga lyckades navigera mellan öarna och fjordarna. Därefter väntade nästa utmaning – en för dem outforskad ocean. Vid just detta tillfälle var världshavet ovanligt lugnt. Magellan döpte det därför till Stilla havet – ett namn som fått bestå till våra dagar, även om det i efterhand visat sig att havet ofta är allt annat än stilla.

Även om Stilla havet höll sig lugnt hade Magellans besättning värre svårigheter att oroa sig för. När de lämnade Sydamerikas kust bakom sig och seglade ut på öppet hav skördade svält och skörbjugg många dödsoffer ombord på skeppen.

Efter tre månaders färd över oceanen, med en proviant som bland annat bestod av stekta råttor, nådde skeppen äntligen ögruppen Marianerna. Därifrån tog de sig till Filippinerna. Öbefolkningen var vänligt inställd till dem och de visade dessutom intresse för européernas religion. Många av hövdingarna på de olika öarna konverterade till kristendom.

Magellan tog sig dock vatten över huvudet i sin iver att kristna önationerna. I april 1521 ledde han en attack mot ön Mactan, som kostade honom livet. I striderna blev han träffad av ett spjut. Så dog äventyraren och sjöfararen, innan han hunnit nå sitt mål.

Expeditionen fortsatte utan sin kapten. Spanjoren Juan Sebastián Elcano tog över rodret och styrde skutan mot sydväst. De i besättningen som fanns kvar lyckades ta sig fram till Kryddöarna, eller Moluckerna som de kallas i dag. Väl där kunde de byta till sig de eftertraktade kryddorna. Sedan bar det av hemåt och det ska enligt många historiker har varit då som de resterande i expeditionen beslutade att inte vända om, utan att istället runda jordklotet. Världsomseglingen skulle med andra ord inte ha varit planerad från början.

Nästan tre år efter expeditionens start, 1522, återvände blott 18 överlevande till Spanien. Av de fem fartyg som lättat ankar var det bara ett som kom fram, fartyget Victoria, som passande nog betyder seger på spanska.

Världsomseglingen förändrade hur européerna såg på världen. Det gav dem en större förståelse för hur de olika kontinenterna förhåller sig till varandra. Resan blev samtidigt en katalysator för Europas kolonialism av stora delar av världen, som följde de kommande århundradena.