Vi bodde i utkanten av byn och denna dag fick vi besök av min sambos svägerskas bror och hans dam. Han hade en hög befattning inom Europarådet i Strasbourg och var diplomat. De anlände i ett CD-märkt vrålåk. Hon var rena urtypen av pippinet fransk la femme och hade aldrig tidigare varit norr om Frankrike. När jag öppnade bildörren för henne svepte hon snabbt sin lilla päls omkring sig och sprang trippande med ett utdraget Oooooh! över gårdsplanen för att så fort som möjligt komma in i stugvärmen. Hon hade aldrig upplevt en sådan kyla. Vi drack kaffe och åt nybakade bullar och när diplomaten fick veta att vi hade en stor vedeldad bastu ville han absolut att jag skulle värma upp den. Så fick det bli.

Jag tog med mig en gammal tidning att tända med och i bastun låg en stor trave med björkved. Jag späntade några stickor och rev av lite näver och strax dånade det i vår stora norska gjutjärnskammin. Den hade tidigare fungerat som värmekälla i ett klassrum på en folkskola i Hordalands fylke. Jag hade köpt den hos en skrothandlare sedan skolan fått centralvärme. När jag kom hem tog jag den till Österbybruk där jag fick den sandblästrad så det blänkte om gjutjärnet.

Denna vår bastu hade vi mycket nytta och glädje av och här badade vi ofta tillsammans med våra gäster. Den store dramatikern Lars Molin, som skrivit manus till tevepjäsen Baddjävlar, kom ofta och badade bastu tillsammans med sin fru. Så ofta att vi till slut kallade dem för badjävlarna. När vi fick besök av två purfinnar och jag skröt över att jag hade en vedeldad bastu fick jag till svar:
–Vedeldad? Det finns inget annat. Det andra är torkskåp.

Helt rätt. Vi använde även vår vedeldade bastu till att torka lin i. När vi plockat två sopsäckar fulla med murklor torkade vi likaså dem i bastun. Vidare använde vi den till att röka fläsk och hemgjorda korvar. Då lyfte jag av locket på kaminen och tryckte en stor sudd med stenull i rökgången så att bastun fylldes med rök. Jag eldade då med sur alved, men det var jobbigt när jag skulle krypa in och lägga in mer virke. Då tiggde jag en gammal gasmask av brandchefen Norberg i Österbybruk.

Minns så väl när jag satt i köket och rengjorde och justerade remmarna och satte gasmasken på mig. Då hörde jag ljud utanför och trodde det var vår stora hankatt. Fick idén att skoja med den så jag ställde mig på knä, sköt upp dörren och vrålade. Då såg jag fyra kvinnoben nerstoppade i bottener. Det var två förundrade damer som ville sälja tidningen Vakttornet. Dessa Jehovas vittnen hade Gud med sig så de blev inte rädda. Bara litet förvånade över den konstiga och ogudaktige trubaduren.

När vi badade bastu brukade jag spilla lite öl på stenarna så att det luktade nybakt bröd och denna doft blandades med doften av rökt fläsk och svamp. Nog om.

Nu hade vi alltså besök av en diplomat och en äkta fransk la femme. Hon hade aldrig hört talas om bastubad och var inte det minsta intresserad av ett sådant äventyr. Synd för hon var mycket vacker, men hon satt hellre kvar i köket och pratade med min sambo. Diplomaten, min son och jag satt i bastun. Sedan sprang vi ut och rullade oss i snön och hade ett litet snöbollskrig.

Då la femme behövde besöka toaletten var hon tvungen att passera genom hallen och där såg hon, genom fönstret, två nakna karlar och en liten pojke som sprang omkring i drivorna och kastade snö på varandra. Hon var helt chockerad. Hur kunde vi springa nakna och blöta i denna kyla? Hur kunde vi kasta snö på en naken liten gosse? Hon stod mållös. Nu hade hon någonting att berätta om hemma i Frankrike men ingen skulle väl tro henne. Jag hämtade kameran och tog bilden på min son Aron.

Lugn! - en halv minut efter att jag tog bilden satt vi åter i den heta bastun.