Emilio Herrera Linares föddes i Granada 1879, i en familj som tillhörde den övre medelklassen. Den unge Emilio blev tidigt fascinerad av flygteknik. Han läste Jules Verne, den franske författaren som bland annat skrev “Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerades av dennes äventyrsfyllda böcker.

Som ung man anslöt sig Herrera till la Academia de Ingenieros de Guadalajara, en militärakademi för ingenjörer. Efter att ha avlagt examen som löjtnant bad han att bli förflyttad till Escuela Práctica de Aerostación, för att lära sig allt som gick om dåtidens luftfarkoster.

År 1914 prydde Emilio Herrera förstasidor i hela Europa när han, tillsammans med sin följeslagare José Ortiz Echagüe, blev den förste att flyga över Gibraltarsundet. Fyra år senare utvecklade han en idé om ett transatlantiskt flygbolag som skulle kunna förflytta passagerare mellan Europa och Amerika i luftskepp. Han skulle ge det namnet Transaérea Colón. Det blev till slut ett tyskt företag som fullbordade planerna på flygbolaget.

Herrera bjöds senare in för att delta i den första kommersiella flygning över Atlanten med en zeppelinare. Den ägde rum den 11 oktober 1928 med en LZ 127 Graf Zeppelin.

Den spanske äventyraren och uppfinnaren fortsatte att spruta ur sig idéer. Han deltog bland annat i designen av ett aerodynamiskt laboratorium, som var utrustat med en av dåtidens största vindtunnlar.

Under början av 1900-talet var idéen om rymdresor ren science fiction. Men Emilio var en pionjär med en vågad dröm – han ville nå stratosfären. Han utforskade möjligheten att göra en ballongflygning 26.000 meter upp i luften. Det ledde till att han 1935 skapade en dräkt som skulle klara de tuffa förhållanden som skulle råda på en sådan resa. Så hög höjd krävde klädsel som skyddade mot både tryck och kyla, men som också kunde förse astronauterna med syre och rörlighet.

Resultatet blev en rymddräkt med tre lager. Det första var gjort av ull, det andra av gummi och det tredje bestod av tyg med en förstärkande stålkabel. Därtill fanns ett yttre hölje av silver som skulle skydda dräkten från att överhettas. Givetvis inkluderade dräkten en hjälm. Den hade en inbyggd mikrofon för att astronauterna skulle kunna kommunicera med varandra.

Trots denna revolutionerande uppfinning så är Emilio Herrera idag ett relativt okänt namn. Orsaken till det är det spanska inbördeskriget. När det bröt ut 1936 satte det stopp för uppfinnarens rymdprojekt.

Herrera var i grunden troende katolik med konservativa övertygelser, men han svor trohet till den sittande republikanska regeringen. Han utnämndes till teknisk chef för den republikanska luftfarten. Under kriget förblev han lojal mot republikanerna, även om han inte alltid delade deras idéer.

Efter krigets slut gick han i exil i Frankrike, där han levde under enkla förhållanden tillsammans med sin fru Irene Aguilera Cappa. Paret hade fått två söner, varav en av dem dött under striderna i inbördeskriget.

När andra världskriget bröt ut och Frankrike blev invaderat av Tyskland blev Herrera erbjuden att jobba för det tredje riket, vilket han artigt, men bestämt, avböjde. Han fortsatte att ägna sitt liv åt att forska inom flygteknik, fram till sin död i Genève 1967. Herreras kvarlevor fördes till hans hemstad Granada, där han begravdes.

Den rymddräktsprototyp som den innovativa ingenjören designade inspirerade senare NASA när de tog fram sina rymddräkter för besättningen på Apollo 11, inför den första månlandningen. Trots att Emilio Herrera nått internationellt berömmelse så fick hans bedrifter aldrig ett offentligt erkännande i Spanien under hans livstid. Än idag förblir han relativt okänd i sitt hemland.