När vi flyttade in i vårt radhus för åtta år sedan tänkte vi inte så mycket på den där cypressen. Den gav skugga och insynsskydd gentemot grannarna och fyllde därmed en funktion. Ett par gånger per år klippte föreningens trädgårdsmästare grenverket lite på utsidan, så den förblev rund och fin i formen. Sakta men säkert växte den dock i omfång och medan den visserligen var grön på utsidan, så blev den allt brunare och torrare på insidan.

Jag har alltid tänkt att jag någon gång ska ta tag i det där. Ansöka hos föreningen och kommunen om att få ta ned trädet. Men ju fler år av spansk byråkrati jag genomlevt, desto mindre sugen har jag blivit på att likt Don Quijote ta mig an väderkvarnarna. Mig veterligen planterades för drygt 20 år sedan en likadan thuja i alla trädgårdar i föreningen. Jag kan minsann se framför mig hur små och söta de var vid det laget. Att ingen kunde föreställa sig vilka monster de skulle förvandlas till.

Numera är det endast en handfull kvar utmed min huslänga. Vart resten har tagit vägen kan man bara fantisera om. De övriga kvarvarande thujorna har stolt sträckt sig upp mot himlen, medan min mest vuxit på bredden och bara blivit tjockare och tjockare för vart år.

Så en dag började jag fundera och tänkte att man kanske kunde vara kreativ och klippa ned den till ett minimum och klä den med exempelvis murgröna. Så kunde jag komma runt förbudet mot att hugga ned träd i Spanien. För det vet ni väl att man riskerar dryga böter här om man tar livet av ett träd? En person sa till mig nyligen att det i Marbella är strängare straff för att hugga ned ett träd än det är för mord. Nåväl, riktigt så illa är det väl inte men Spanien har inte så mycket skog och träden på Costa del Sol råkade illa ut under föregående byggboomer, så det känns onekligen rimligt att träden skyddas mot all slags mänsklig girighet.

Svaret jag fick från trädgårdsmästaren var att träd inte inkluderas i hans uppdrag. Sedermera fick jag veta att det aldrig varit inkluderat. Jag hade tydligen bara fått min thuja trimmad under åtta år för att jag var söt och snäll. Men det var slut på det kunde jag förstå. Märkligt ändå att gräsmattan och häcken sköts gemensamt, men träden får vi själva hålla efter. Tänk om var och en av alla 48 grannar ska anlita sin egen arborist. Så effektivt! Jag fick i alla fall tips från en svensk väninna om en svensk arborist på Costa del Sol och började whatsappa bilder och diskutera lösningar med henne för att kunna få en offert.

En frågeställning var ju vad jag fick lov att göra med trädet utan att riskera att bli stämplad som kriminell. En annan var vad jag skulle göra med trädgårdsavfallet. Mitt hus ligger en trappa upp och en bit in på en gångstig, inte alls tillgängligt för att släpa bort något avfall. Trädgården ligger dessutom ännu mer avskild från omvärlden, tre meter upp från parkeringen.

Jag skickade ett mail till administrationen och vår ordförande och konstaterade själv att jag ju inte får ta ned trädet utan tillstånd, men kunde jag beskära det som jag ville? Och gick det möjligen att få hjälp av trädgårdsmästaren med avfallet? Ordförande bad mig ringa upp och under vårt samtal lät han mig förstå mer eller mindre mellan raderna att en efter en av fastighetsägarna på olika sätt gjort sig av med sina cypresser och ingen hade ansökt om något tillstånd. Inklusive han själv. Det fanns inga regler gällande hur jag fick klippa det. Avfallet kunde jag inte lämna till trädgårdsmästaren, men jag hade rätt att slänga två stora påsar om dagen i de vanliga soporna.

Jag stod i valet och kvalet inför vad jag skulle göra och var lite frustrerad över den extra utgiften som en arborist skulle innebära. Jag hade inte gått till frisören själv på snart ett år och nu skulle jag lägga kanske hundratals euro på att klippa ett träd?

Så, efter att under många år svurit över det där jäkla trädet och ständigt skjutit lösningen på framtiden, fick jag plötsligt för mig att ta fram en såg. Jag tänkte bara testa lite, hade ingen plan och faktum är att jag startade det hela med min sons lilla hobbysåg. Det gick oväntat bra och jag gav mig på gren efter gren. Tills jag insåg att jag faktiskt ägde en riktig såg. Med den gick det ännu bättre.

Det var jobbigt och svettigt och gång på gång tänkte jag att "det här får bli den sista", men jag kunde inte sluta. Jag blev helt besatt. Jag sågade själv ned hela trädet på, jag vet inte, kanske ett par timmar. Eller nej, inte hela, jag sparade kronan men beskar den nedre delen helt. Det känns som det rörde sig om åtta kubikmeter men kanske har jag blivit lite spansk i min måttuppskattning. I vilket fall som helst så hade den tjocka gamla thujan förvandlats till en tall! Och jag fick dubbelt så mycket havsutsikt!

På köpet fick jag även lite mer direktkontakt med grannarna ska tilläggas. Samma eftermiddag ställde de dessutom till med fest och jag undrade i mitt stilla sinne vad jag hade gjort.

Sågarbetet var inte lätt, det var många grenar och en hel del var riktigt tjocka! Men det var ändå ingenting emot vad efterarbetet, städningen, var. Madre mía! Men att ge upp var ju knappast ett alternativ, så jag kämpade ett antal kvällar med att såga grenarna i mindre bitar, fylla sopsäckar med avfallet och har sedan metodiskt varje kväll i två veckors tid, slängt en säck i sopcontainern för att hålla mig till reglerna. Jag är nu nästan klar och har inte varit så stolt över mig själv sedan jag fick min son.

Några av mina klinkers i vardagsrummet är lite lösa. Cypresser har rykte om sig att ha djävulska rötter, så den ligger sannolikt bakom detta också. Flera vänner har sagt till mig att fortsätta tills hela trädet är borta. Men nu gillar jag det. Jag ska klä stammen med murgröna eller ljusslingor och sedan behöver jag något års paus. Och mina sönderrivna ben och armar behöver läka och bli presentabla inför sommarsäsongen.