Om, och jag säger om, jag ska tatuera mig, har jag äntligen bestämt mig för att rista in “Här & Nu” eller möjligen “Aquí & Ahora” på nedre delen av tummen eller på handleden. Så jag kan se det varje dag, alltid och bli påmind.

Jag fick under våren en chans att gå ett antal gratissessioner hos en svensk blivande terapeut som behövde någon att träna på. Ibland kände jag att det mest blev rörigare än vanligt i huvudet. Men det som fastnade var kanske det enda viktiga, nämligen att jag måste lära mig att leva i nuet.

Mitt enda riktiga problem i livet är det att min hjärna bygger ångest genom att ständigt hoppa mellan det förflutna och framtiden. Dialoger och möten som varit, maler och går på ständig repeat. Rädslan för det existentiellt ogripbara kan fylla mig nästan helt stundtals.

Och så lyfter jag huvudet någon sekund och ser det som är nu. Och allt är bra. Nuet är ju oftast det. Det är där jag borde befinna mig. Hur kan det vara så svårt?

För att inspireras i rätt riktning, letade jag i veckan som gick upp min gamla bok “The power of now” av Eckhart Tolle. Jag försöker nu att ställa mig vid sidan om och betrakta mina tankar när de rusar iväg. Sluta identifiera mig med dem. Och det fina är att de liksom ebbar ut. Lugnar ned sig. För en halvminut eller så är jag helt i nuet. Om jag tränar kan jag kanske hålla mig här och nu längre än så. Det finns ju så mycket som händer nu som förtjänar min fulla uppmärksamhet!

Veckan började med att trädgårdsmästaren såg mig naken. Det var kanske inte veckans höjdpunkt. Möjligen var det hans. Jag skulle bara hämta rena kläder på tvättstället på terrassen. Plötsligt hörde jag hur han tog i vår gnisslande grind som öppnades inåt bakom den smala häcken in till grannen. Jag vände mig om och snabbt som en vessla sprang jag in i huset. Men jag vet att han såg om han vände huvudet åt det hållet. Jag hade ingenstans att gömma mig.

Ändå är jag glad över att jag inte gjorde något galet, som att lägga mig platt på golvet. Jag sprang in i köket och stod där en stund. Och när vi sågs lite senare, fullt påklädda, låtsades vi båda som att det regnade och hälsade glatt som vanligt.

Om jag inte haft en total avsaknad av både män och livmoder så hade jag nog undrat om jag inte vore gravid? Inte med trädgårdsmästaren dårå. Men jag har under ett par veckor haft en craving som inte tycks avta. Nämligen av kikärtor. Jag rostar dem med vitlök, chilli, ingefära, curry, salt och peppar och äter dem med stekt ris och avokado eller strimlad vitkål. Jag tror inte att jag någonsin mer i livet behöver äta någon annan mat.

Apropå rostade kikärtor, som ju måste vara en av de billigaste och nyttigaste livsmedlen man kan kränga i dessa tider, så ska jag ge er ett litet tips. Nämligen att inte också blanda i ganska mycket gurkmeja. Vilket jag gjorde ett tag. Jag hade en gammal burk som stått på hyllan i rätt många år. Jag blev så glad när jag hittade ett användningsområde. Man har ju hört hur nyttigt det är med gurkmeja, så jag snålade inte.

Tills jag insåg att det kraftigt missfärgar tänderna. Det visste jag inte förrän efter ett tag. Efter att jag upptäckt på några bilder i mobilen hur fula mina tänder blivit. De var plötsligt alldeles svartgrå i mellanrummen. Efter några dagar var jag övertygad om att jag minst var på väg att få tandlossning. Den inbillade ungdomen fick ett abrupt slut.

Jag bokade en tid hos tandläkaren, som direkt frågade om jag hade börjat äta gurkmeja. Jaaa…. svarade jag. Det är ju visserligen nyttigt, men blir kanske lite väl dyrt i längden, tyckte tandläkaren. Jag fick mig en tandblästring och så fick det vara slut med gurkmejan.

Sommaren får mig att längta efter mysdeckare och jag har lyckligt insett att det finns en del att bingea även om det kräver lite detektivarbete (jag har ingen VPN utan är hänvisad till det spanska utbudet). På Prime Video hittade jag både Camilla Läckbergs “Fjällbackamorden” och två säsonger av Anna Janssons “Maria Wern” som utspelar sig på Gotland. Nu har jag gått över till danska “The Sommerdahl Murders” som lovar gott.

Både “Inspector Morse” och “Midsomer Murders” har jag längtat efter i många år och de ligger där båda två på Prime. Gäckande. De finns nämligen enbart dubbade till spanska. Hur är det möjligt med dagens streamingtjänster, att det inte går att se en serie på originalspråk?

Jag befinner mig i en sommarlunk, dock inte i semesterlunk. Jag jobbar juli ut (innan vi tar tåget till Sverige!!) och i skrivande stund är det full fart på jobbet. I måndags hade jag lägenhetsvisningar för fem olika kunder. De två sista för dagen var irländare och båda hette O´Sullivan. Vilket var ganska förvirrande. Jag stod och väntade på O´Sullivan nr 1 när en annan O´Sullivan ringde och ville se samma lägenhet. Ännu rörigare blev det när han frågade efter mitt namn och trodde att jag också hette O´Sullivan. Prova att säga Osvaldsson på irländska…

Jag har varit barnfri denna första julivecka och efter jobbet har jag promenerat hunden, tränat, badat i poolen och känt att, ja, så här kan man leva. Jag lagar mat - rostar mina kikärtor - och lyssnar på Sommar i P1. Camilla Läckbergs sommarprat gjorde mig ledsen men ändå glad över att en sådan som hon delar med sig. Hur många av oss har det inte så i viss mån? Men det är inget vi pratar om. Lyssna så förstår ni. Det är viktigt. Kanske försvinner demonerna när man talar om dem högt.

Staffan Westerberg gav perspektiv på min existensiella ångest när han fick det att låta så mysigt och hemtrevligt att sitta och vänta på “döhöhööden”.

Efter mina deckare och mina kikärtor har jag gått ut igen i den sammetslena nattluften och nästan varje kväll har jag stött på igelkottar. Jag vet att det är flera, för den ena är fullvuxen och den andra bara hälften så stor. Jag har googlat efter vad det betyder, men mest hittade jag spanska artiklar om att man inte ska ta in dem och förvandla dem till husdjur och om hur man bör göra om man ändå tar in dem. Vem får för sig att ta in en igelkott som husdjur? Jag har dock satt ut vatten till dem.

Jag läste även att de betyder tur och att de äter insekter. Kanske äter de upp kackerlackorna, för sådana har jag haft betydligt färre i år än alla andra år.

Eller så är det för att min svåger tätade min taklampa i köket med en limpistol i slutet av förra sommaren. Det var därifrån de kom nämligen. Kackerlackorna alltså. Någon enstaka har jag haft, men sedan jag förstärkte med en omgång med min sons lilla limpistol, har jag haft noll ovälkomna gäster. Andra år har det trillat ned minst tio stycken om dagen. Himmelriket alltså.