De ovissa väljarna har denna gång fått nöja sig med en enda direktsänd debatt och endast mellan de två främsta kandidaterna till kommande regeringschef. Det kunde till och med ha varit så att det inte blev någon debatt alls och skälet till detta är att det anmärkningsvärt nog inte är lagstiftat om detta. Spanska politiker, liksom de flesta, gillar inte att exponera sig i onödan och det innebär att den som har försprånget i opinionsundersökningarna helst vill undvika direktsända debatter, där det finns en risk att trenden kan vända. I det här fallet är det Núñez Feijóo och Partido Popular som känner att de har vinden i ryggen och som därför med diverse svepskäl nekat till alla övriga debatter.

Uppmärksamheten var av denna anledning enorm 10 juli när Atresmedia organiserade den enda debatten i detta val. Pedro Sánchez uppgavs ha ägnat fyra hela dagar åt att förbereda debatten, efter en turné i en mängd olika tv-kanaler och radioprogram där han låtit sig intervjuas, i många av dem för första gången någonsin. Regeringschefen befanns ha klarat utmaningarna med bravur och kanske var han därför överdrivet självsäker när han konfronterade PP-ledaren, som socialistpartiet nedvärderat vid upprepade tillfällen.

Sánchez var faktiskt märkbart nervös från början, medan Núñez Feijóo satt till synes lugnt vid sin plats på den högra sidan av studiobordet med en hög av dokument. (Dessa hade han för övrigt glömt på kontoret och de fick skickas i ilfart med en taxi för att vara på plats i tid till sändningen.)

Debatten var indelad i fyra ämnessektioner och PP-ledaren valde att gå till attack från början redan i den sektion som Sánchez i teorin hade överhanden, nämligen den om ekonomin. Detta var regeringschefen helt klart inte beredd på, speciellt då Núñez Feijóo kastade ur sig påståenden och visade grafer som i efterhand bevisats vara delvis eller helt felaktiga. Han uppgav bland annat att Partido Popular röstat för motionen om att återanpassa pensionerna till inflationen, vilket inte stämmer. De röstade emot.

Det är ingen nyhet att i en partiledardebatt väger framförandet och intrycket tyngre än argumenten och uppgifterna. Det är ändå bekymmersamt att sanningen ges så pass liten betydelse och att en politiker som tillgriper lögner på ett systematiskt sätt, enhetligt kan koras till segrare i debatten. Det var vad som skedde denna gång. För många neutraliserade PP-ledaren socialisternas sista chans att vända trenden inför valet.

Núñez Feijóos mest uppmärksammade utspel förtjänar en särskild granskning. Mitt under en av de många diskussionerna där kandidaterna talade i mun på varandra slängde PP-ledaren fram en mapp och utbrast ”Här är ett avtal som jag skriver under direkt inför det spanska folket. Jag förbinder mig att lägga ner mitt partis röster och låta PSOE regera om vi inte vinner valet. Är ni beredd att lova detsamma?”

Detta erbjudande var inget nytt, det har framförts av Núñez Feijóo upprepade gånger. Ändå verkade Sánchez vara märkligt oförberedd i sin reaktion Vad PP-ledaren försökt åberopa en längre tid är att det demokratiska är att det parti som får flest röster ska regera. Något som naturligtvis inte är sant i ett parlamentariskt system, men som låter väldigt bra. Dessutom driver PP-ledaren förslaget från ett helt berg av dubbelmoral. Partido Popular kan nämligen till stor del tacka sin överlevnad efter det förra valet på att liberala Ciudadanos stödde dem i en rad områden där PP inte fick flest röster. Likaså fråntar PP tack vare stöd av Vox makten i Extremadura från socialisterna, trots att PSOE är det parti som fick flest röster i regionvalet 30 maj.

Vad Núñez Feijóo strävar efter är uppenbart. Alla opinionsundersökningar pekar på att Partido Popular kommer att vinna valet, men att de kommer att vara beroende av stöd från Vox för att kunna regera. Det radikala högerpartiet har i förhandlingarna på regional nivå tydligt visat att de tänker kräva att ingå i regeringen, om de får vågmästarroll. Detta vill PP-ledaren undvika genom att be om en frisedel av PSOE i utbyte mot ett löfte att själv släppa fram Sánchez om socialisterna skulle få flest röster 23 juli, något som förefaller högst osannolikt. Speciellt efter partiledardebatten.

Men det finns ytterligare en aspekt av förslaget från Núñez Feijóo som enligt min uppfattning fått anmärkningsvärt lite uppmärksamhet. Det är det faktum att PP-ledaren helt uppenbart försöker förvränga det demokratiska systemet till sin fördel. Ett avtal mellan de två ledande partierna om att släppa fram varandra till makten innebär nämligen att de på eget bevåg omvandlar den parlamentariska ordningen till något slags presidentval (fast utan andra omgång). Om Pedro Sánchez undertecknat det avtal som Núñez Feijóo kastade fram på debattbordet 10 juli hade de PP och PSOE i praktiken ogiltigförklarat alla röster som inte gått till dem. Detta då övriga grupper i parlamentet skulle fråntas möjligheterna att förhandla villkoren för utnämningen att landets nya regeringschef.

Vad PP-ledaren med andra ord gör är att öppet förespråka politisk kartellbildning, för att neutralisera det parlamentariska systemet. Och han tillåts inte bara göra det tämligen okritiserat, utan utropas dessutom till klar vinnare i tv-debatten.