Processen att hitta en köpare till mitt hem har för mig varit tortyr. Jag som har jobbat i fastighetsbranschen i Spanien sedan 2012, hade definitivt trott mer om mig själv. För även om det känns som en hel evighet, med mycket inre stress, sömnlösa nätter och ändlös väntan, har allting ändå gått relativt snabbt. Men sannolikt är jag den person jag känner med absolut sämst tålamod. Det där med att göra bostadskarriär, sälja och köpa bara för att, det skulle helt klart inte vara något för mig.

Jag sitter här i arla morgonstund och känner att julefriden kanske kommer göra sitt intåg trots allt, efter en novent och en första halva av julmånaden då det mest känts som att huvudet ska explodera. Det är en känsla av tacksamhet och framför allt just lättnad. Över att få ett avslut. Orsaken till flytten är ekonomisk. Med inflation, höjda räntor och andra avgifter som gått upp, har min ganska skrala marginal som ensamstående, helt ätits upp. Jag ville inte acceptera hur illa det var förrän det var uppenbart, men sista tiden har nervositeten ätit upp mig.

Samtidigt är det en känslosam förändring som väntar. Jag har flyttat ett oändligt antal gånger i mitt liv men nu är det snart nio år sedan sist och detta är huset jag bott i längst i mitt liv. Min son Iván hade precis fyllt ett år när vi flyttade in. Han låg på golvet i vardagsrummet och upptäckte sin egen spegelbild. Lärde sig att gå, springa och prata. På väggen innanför ytterdörren finns markeringarna med blyerts som visar hur han vuxit. Det är min första egna fastighet i Spanien och det är min borg, min trygghet.

Men känslan av att ett hus är ett hem, sitter inte i väggarna. Det är någonting man skapar själv genom att fylla det med saker, känslor och energier. Och man ska kanske inte heller bli alltför fast, rota sig allt för mycket. Det är bra att röra om lite i grytan. Bevisa för sig själv att tryggheten kommer inifrån. Och det är nog inte själva förändringen i sig som gör mig rädd, för jag vet att det blir vad jag gör det till.

Nej, det jag är mest rädd för är att jag på något vis missat något i hela transaktionen och att det visar sig att allt är fullständigt meningslöst. Även om jag inte vet säkert än vart vi ska flytta, så är ju planen att sälja och köpa något billigare för att reducera lånekostnader (och föreningsavgifter). Men det är så många parametrar och framför allt just olika kostnader som måste inkluderas i kalkylen, att jag är rädd att det är något jag förbisett.

När jag skrev om min planerade flytt för ett tag sedan fick jag en fråga om vilka de olika kostnaderna är. Så jag tänkte faktiskt ta upp dem nu. För allt är ju en mix av praktiska ting, siffror och känslor och det är viktigt att ha koll på det ekonomiska. Som säljare betalar man eventuell mäklarprovision, statlig kapitalvinstskatt och så kallad plusvalía som är en kommunal skatt som beräknas utifrån taxeringsvärdet och antal år man ägt fastigheten.

Om man återinvesterar vinsten, beräknas skatten på den procentandel av vinsten som inte återinvesteras. Det vill säga om jag återinvesterar 60 procent av köpeskillingen, betalar jag vinstskatt på 40% av vinsten. Har man sedan banklån som ska betalas tillbaka så kan det beroende på om man har rörlig eller fast ränta och vilka villkor man signerat med banken, även bli aktuellt med en straffavgift. Slutligen betalar man för en legal representant om man vill ha hjälp med det byråkratiska.

Som köpare betalar man förutom köpeskillingen, sju procent i överföringsskatt, kostnaden för notarius publicus, registrering i fastighetsregistret, uppläggningsavgifter för eventuellt banklån samt legal representant om man önskar en sådan. Man brukar säga att man ska räkna med tio procent av köpeskillingen extra, ovanpå priset.

Jag har räknat och räknat och hoppas att jag inte räknat fel, för nu är allt satt i rullning.

Innan vi flyttade in i huset i februari 2015, bodde jag flera år i hyrd lägenhet i samma område, Reserva del Higuerón på gränsen mellan Fuengirola och Benalmádena. Det blir totalt tolv år här och det känns nostalgiskt att lämna. Det jag kommer sakna med området är framför allt att det är tryggt och säkert med fina grönområden samt det kuperade läget som ger fina vyer mot havet och Atlasbergen i Marocko. Jag gillar att jag känner mina grannar och att det inte är stadsmiljö men går att promenera till havet, tåget, mataffär och Benalmádena Pueblo.

Vad jag kommer sakna med mitt hus vågar jag knappt tänka på. Utsikten som är fantastisk, framför allt tidiga morgnar och sena kvällar under vinterhalvåret. Mitt vardagsrum som inte har den klassiska formen av smal tarm utan där bredsidan vetter mot min terrass och lilla trädgård. Det lugna läget utan trafikljud. Storleken som har känts generös och rymlig för två personer med plats för besök. Trädgården och ett privat läge där hund och katt kan gå ut och in helt fritt.

Vad jag inte kommer sakna är byggnationen som pågår, inte precis inpå huset men i området i stort, med 20-talet byggkranar som skriker och slår under dagtid. Inte heller kommer jag sakna grannarnas skrikiga unge som tycks befinna sig i en konstant trotsålder (sedan tre år tillbaka).

I mitt nya hem hoppas jag få ett förråd där jag kan förvara sådant jag inte behöver men inte vill slänga, allt sådant som nu är fördelat mellan tvättstugan och ett av mina tre sovrum. Sovrum är för dyra för att använda som förråd. Jag kommer inte heller sakna att bo i ett hus med renoveringsbehov men där mina höga månadskostnader har hindrat mig att göra ens de minsta förbättringar.

Det är inte dags riktigt än att göra ett fullständigt bokslut över detta år, men 2024 ser onekligen ut att bli ett förändringens år. Det känns uppfriskande.