Spanska har blivit ett populärt språk. Många läser det redan i grundskolan. Kul, tycker jag, spanska är ett roligt språk att kunna! Ett språk man kommer i kontakt med på olika sätt, även om man inte bor i ett spansktalande land.

Men många är efter studierna rädda för att prata. Vilket jag definitivt kan känna igen mig i, det var detsamma med mig och engelskan. Jag trodde nämligen att jag var urdålig på engelska. Det var jag inte, och det lossnade när jag blev tvungen att använda engelska för att kunna kommunicera. Det var i samband med att jag hamnade i mitt första spansktalande land, och få där kunde tala engelska.

Men vi tar det från början. Jag var 21 år, utbränd, och ett år på folkhögskola räckte inte för att jag skulle orka komma tillbaka till jobbet som gjort mig illa. Folkhögskoleåret var dessutom mitt livs lyckligaste, och jag behövde göra något radikalt för att inte gå sönder när det tog slut.

Jag anmälde mig till ett årslångt kulturutbyte genom en organisation. Jag hade tur, fick en plats och blev tilldelad landet Bolivia. Jag visste inte var Bolivia låg men tackade ja, och det visade sig att jag skulle bo i Sydamerika ett år.

Sydamerika. Jaha. Där pratas det spanska. Jag kunde ingen spanska. Jag hade läst tyska i skolan, för spanska, som börjat bli populärt, kändes inte aktuellt. Spanien intresserade mig inte ett dugg och Sydamerika skulle jag aldrig resa till eftersom jag var fobiskt rädd för blodprov, sprutor och vaccinationer. Men här var jag nu. Lite tyska kunde jag alltså, men född optimist tänkte jag att jag lär mig språket på plats. Det ingick dessutom 15 timmars språkkurs i det nya landet.

Aldrig har jag varit så nervös som inför detta projekt. Jag landade på världens högst belägna flygplats och kördes till en lägenhet i väntan på välkomstlägret. Vi var ett gäng ungdomar från olika länder som togs om hand av den bolivianska avdelningen av organisationen. Introduktionslägret hölls vid Titicacasjön i en vecka. Där fick vi också veta vart vi sedan skulle ta vägen. Jag och en tysk tjej hade placerats i Tarija i södra Bolivia. Där hade vi fått varsin värdfamilj och skulle få välja volontärprojekt. Och det var nu jag började ana vad jag gett mig in på.

Familjen bestod av mamma, pappa, moster och en vuxen hemmaboende son som var konstnär. De verkade glada och snälla. Men ingen av dem kunde någon engelska. Och jag kunde bara tre ord på spanska: Hej, blod och smärta (de två sista orden hade jag lärt mig på lägret när folk såg mig ta insulinsprutor). De pratade och pratade under middagen, och jag förstod ingenting. När det var dags att sova blev jag visad till mitt rum. Mamman följde mig, stannade till på innergården och pekade mot himlen. ”Estrellas”, sa hon. ”Luna” Och gav mig två nya ord till mitt spanska ordförråd.

För att kommunicera med familjen behövde jag använda gester och min fickordbok, som alltid var med. Mamman gav mig en liten virkad väska med snäckor att ha den i. De skrattade mycket och lärde mig tålmodigt ord efter ord. I väntan på språkkursen, som jag måste gå innan jag kunde börja volontärjobba, brukade jag brukade hjälpa moster i köket och hon lärde mig ord för att skölja, hacka persilja, potatis, morot, kyckling, sallad…

Men det var fruktansvärt frustrerande. Här befann jag mig i ett helt nytt land, i en ny kultur, i en ny familj. Jag ville fråga tusen frågor, men kunde inte fråga något alls. Jag ville berätta hundra saker, men hade inte ord för något. Jag hade hamnat i en situation där jag var utan språk. Det var mycket tröttande. Och den enda möjligheten att ta mig ur den här tuffa belägenheten var att lära mig spanska. Ju fortare desto bättre. Men ett språk är mycket komplext. Det går inte fort.

Genom familjens väggtelefon kom jag i kontakt med tyskan. Vi bestämde att ses. Vi hade kanske inte klickat, men hon var en människa som jag kunde tala med, om än på engelska. Jag såg fram emot mötet något enormt. Inför en familj som såg ut som levande frågetecken försökte förklara att jag skulle ta bussen till stan, träffa tyskan och sedan ta bussen hem innan middagen. Men hur jag än ansträngde mig så förstod de inte vad jag menade. Vi fick till slut ringa tyskan som översatte det jag ville ha sagt.

Sedan kom jag ändå inte hem till middagen, eftersom min buss hade åkt till ändhållplatsen ute på landsbygden. Alla passagerare hade varit medvetna om detta, utom jag eftersom jag inte förstod vad chauffören sa.

Under den här tiden var allting som jag ville kommunicera instängt inuti mig. Det ledde till tre saker:

Jag köpte hårdrocksskivor på marknadsstånden med olagliga cd-skivor. Jag visste ännu inget om hårdrock, Metallica var det enda jag kände igen, eftersom jag skulle träffa min hårdrockssambo först två och ett halvt år senare. Hård musik på hög volym behövde mitt huvud för att inte sprängas av frustration.

Jag längtade ständigt efter levande musik. Att höra, att spela själv. Jag behövde få ut min röst genom musiken. Pappa i Sverige skickade min trumpet i en kartong med posten. Tyvärr utan skyddande väska så den trumpeten gick aldrig mer att spela på. Men det visste jag inte ännu. Jag fick komma in på en militärförläggning och spela på militärernas trumpeter. Mycket genant, både för mig och för tyskan som följt med för att översätta, för jag hade bara spelat trumpet något år. Men det gjorde gott. Dessutom stannade jag och lyssnade på all levande musik jag kunde hitta. Jag behövde den.

Jag började skriva igen. Efter att ha gått in i väggen på tidningen där jag hade jobbat var skrivandet mycket ångestfyllt. På denna plats i södra Bolivia kom lusten att skriva tillbaka. Jag skrev massor med vykort, brev och startade dessutom en blogg – en resedagbok. På internetkaféerna i staden kunde jag ge uttryck för allt jag var med om.

Sakta men säkert lärde jag mig spanska. Inte genom de få lektionerna, utan genom att tvingas lära mig språket ord för ord. Orden fick jag genom att kommunicera med familjen, med volontärjobbet, genom alla vardagssituationer jag råkade ut för och framför allt i djungeln där jag senare hamnade.

Efter tre månader kunde jag göra mig hjälpligt förstådd, och när året var slut kunde jag kommunicera riktigt bra. Grammatiken saknades förstås, och jag hade äntligen förstått varför grammatik är så viktigt att lära sig. Att tala i dåtid eller framtid kunde jag inte. Det lärde jag mig senare på en fantastisk språkkurs i Spanien, där jag för övrigt träffade hårdrockssambon som är anledningen till att jag befinner mig här än i dag. Men det är en annan historia.

Ni som läser, vad har ni för erfarenheter av att lära er spanska? Eller andra språk? Skicka gärna en kommentar och berätta, jag uppskattar alltid att läsa vad ni tänker!