Jag flyttade till Reserva del Higuerón i början av 2011 och det var mest en slump som gjorde att jag hamnade där. Min kärlek hyrde en lägenhet där och vi blev kvar när vi slog våra påsar ihop och sedermera skaffade barn och så småningom ett radhus. Jag minns hur mitt (numera) ex, en gång gick till säljkontoret och frågade vad det kostade att hyra eller köpa ett garage. Det var alldeles för dyrt tyckte han, men kvinnan på säljkontoret underströk att Higuerón hade mycket “glamour”. Vi skrattade och fnös åt det där många gånger. Higuerón var möjligen inte så glamoröst just då, men nog visste hon vart det var på väg.

Higuerón har genomgått en otrolig resa under åren jag bodde där, på gott och ont. Det var en fantastisk plats att bo på, trygg, trevlig, internationell, en plats under utveckling som andades optimism och framtidstro. Men som också perforerades av allt fler byggkranar och med allt högre priser. När jag bestämde mig för att flytta var jag rädd att jag skulle sakna tryggheten som helt enkelt bestod i dels att jag kände nästan alla mina grannar, dels i ett vaktbolag med jour 24/7. Jag var kanske också rädd att jag skulle sakna känslan av att bo på en trendig plats.

Jag vet inte varför, men folk tittade alltid på mig annorlunda när jag sade var jag bodde. Jag fick liksom bita mig i tungan för att inte tillägga att jag egentligen inte tillhörde den där eliten. Den som betalade flera hundra euro i månaden för att få tillgång till den fantastiska sportklubben. Eller som hade villan till salu på andra sidan gatan för fem miljoner euro. Jag kände alltid för att ge en annan bild av området, att beskriva “oss vanliga spanjorer” med vanliga jobb, vanliga löner och vanliga bilar.

Nåväl, nog om detta, det var ju faktiskt inte Higuerón jag skulle skriva om idag, utan om Torrequebrada, dit jag alltså flyttade för drygt två veckor sedan nu. Det är inte så att jag direkt känt det som att jag bytt ned mig. Men det handlade trots allt om att byta något dyrt mot något billigare och jag hade nog en del fördomar om hur det skulle kännas väl på plats.

Tji fick jag. Kanske var det bra just att jag inte hade så höga förväntningar, men jag hade knappast trott att det dagligen skulle pirra i magen av att jag hamnat just här. Det började med terrassen och utsikten. Den har jag nämnt tidigare och ska inte tjata om. Men jag minns när jag började i fastighetsbranschen och min dåvarande chef Christina Bergstén lite raljerande beskrev hur tråkigt det var med havsutsikt i jämförelse med bergsutsikt. Jag har alltid älskat berg, ändå förstod jag inte vad det skulle göra med mig att titta upp på dem istället för ned ifrån dem. De ger mig fjärilar i magen.

Det är också en känsla av att komma hem, att omge sig med just vanliga människor. Människor med små repade bilar som de parkerar mellan tallarna på andra sidan gatan, fem centimeter från stupet ned i ravinen. Spanjorer med vanliga liv, som hejar, pratar, muttrar och andra som inte tittar upp från marken för att de är säkra på att jag är “guiri” och inte talar spanska. Min bulgariska granne med fåglar på terrassen som kvittrar dagarna i ända. Det äldre brittiska paret på hörnet i nästa huskropp, som snackar med alla som passerar förbi deras terrass i gatunivå.

Min son har gått i skola i andra änden av Torrequebrada i sju år och som mäklare trodde jag att jag kände till området väl. Men det gjorde jag uppenbarligen inte. Varje dag upptäcker jag nya gångstigar och mitt över gatan breder en “arroyo” och en “barranco” (flodfåra och ravin) ut sig. Det enda jag tänkte var att det var en grön fin vy som nog inte skulle komma att bebyggas. Men den visade sig innehålla promenadstigar och en riktig lövskog, underbara att gå längs med hunden.

Alldeles bakom vårt hus hittade jag ett café, El Chiringo, med lekplats, pingisbord, basket- och fotbollsplan som varje eftermiddag fylls med energiska ungar och kaffedrickande föräldrar. Längs en annan promenadväg ligger cafét Kafelito, bredvid en annan lekplats. Här finns ett oändligt antal gator och stigar att följa. Ibland hänger de ihop, ibland övergår gata i gångstig eller trappor med häpnadsväckande vyer. Ibland slutar de tvärt i en återvändsgränd. Men det blir aldrig tråkigt eller enformigt.

Ett par dagar efter att jag flyttat in, körde jag förbi platsen där det i många år talats om att det ska byggas en tågstation. TV höll på att intervjua en grupp kostymklädda, med all säkerhet, politiker. Den där tågstationen skulle jag kunna gå till på tre minuter om den blir verklighet. I våras, före kommunvalet, “lovade” dåvarande borgmästaren att den skulle bli av. Men han förlorade och sedan kunde jag inte hitta någon mer information om den.

Jag googlade och nu fick jag bekräftat att sittande parti (PP) om möjligt ännu mer vill att stationen blir verklighet. Den kommer i så fall att ligga mellan Arroyo de la Miel och Torremuelle. Så nu håller vi tummarna för att den kommer på plats inom de närmsta sisådär fem åren så min, vid det laget, 15-åring kan ta sig runt på egen hand. Och jag kan åka in till Málaga!

Varje dag passerar jag förbi ett äldreboende som jag besökte som reporter för Sydkusten 2007. Det var under vågen då många trodde att äldreboenden för skandinaver skulle bli jättestort på Costa del Sol och vi ofta rapporterade om olika kampanjer och satsningar som gjordes för att locka våra läsare till mer eller mindre privata pensionärsboenden. Äldreboendet i Torrequebrada är “concertado”, det vill säga privat i samarbete med regionalmyndigheten.

När jag var där och gjorde reportage för 17 år sedan, bodde jag i Málaga och jag tror inte jag hade någon aning om var jag befann mig. Jag hade inte ens bil på den tiden och minns inte hur jag tog mig dit. Jag minns dock att jag blev upphämtad av min då alldeles nya kärlek på motorcykel. Han som många år senare blev pappa till min son. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men jag minns just det mötet med förvånansvärd tydlighet.

Så nykär som jag var i honom då, så pirrigt förälskad känner jag mig idag i mina nya kvarter.

Man ska väl inte jämföra, men om Higuerón var vaktbolag, klippta gräsmattor, planteringar och miljonvillor så är Torrequebrada den vilda kusinen, inte så tillrättalagd, riktig natur inpå husknuten, levande och syrerik. Här blåser det så fönsterrutorna skallrar, men inte mycket annat får mig att vara på min vakt. Det är lätt att invaggas i tron att överdriven säkerhet är sprungen ur ett behov. Att det kanske är farligt när den saknas. Men det kan också vara precis tvärtom.

Higuerón är också en så kallad “macro comunidad” där de boende tar över det ekonomiska ansvaret för underhållet så kommunen slipper. Här i Torrequebrada är det inte så. Jag får ordentliga trottoarer, papperskorgar och belysning helt gratis. Eller i alla fall inkluderat i den vanliga fastighetsskatten. En bonus minst sagt.