“Det var en lördagkväll i mars. Jag minns det som igår…” Så kanske jag inleder berättelsen om pandemin för mina barnbarn, någon gång i framtiden. Idag är det 13 mars, ett år senare och faktum är att det inte är helt sant att det känns som igår. Det är väldigt dubbelt, som det kanske alltid är med tid.

Å ena sidan har det gått så fort. Å andra sidan har ett helt liv passerat. De starkaste känslorna då var rädsla, overklighet och beslutsamhet. Behovet av att på något vis agera var stort och det tog sig uttryck i form av nya rutiner, träning, skoluppgifter och digitalt umgänge. Sedan tog lugnet vid.

Under nästan hela förra året var min tidsuppfattning helt skev, för det var som om tiden stannade med nödläget. Ännu i höstas kunde jag vara övertygad om att något som hänt i februari, precis innan allt bröt ut, i själva verket låg väldigt nära i tid.

Ett år senare är rädslan borta och acceptans över saker och tings tillstånd är nog bästa sättet att beskriva hur jag känner. Och jag menar det verkligen inte i betydelsen uppgivenhet, utan i bemärkelsen mindfulness.

Jag känner ingen frustration eller ilska. Jag bara väntar. Men jag håller inte direkt andan under tiden. Ibland blir det fel. För alla känner inte som jag och mina kommentarer bland vänner och familj kan säkert uppfattas som pessimistiska. När smittutvecklingen exempelvis började gå åt rätt håll i början av februari, sa jag “fast det kommer en fjärde våg innan vi är ute ur det här”.

För någon som gladde sig åt ljuset i tunneln och minskade restriktioner, var det säkert som att få en spann kallt vatten över sig. Men för mig är det annorlunda. Jag lägger ingen värdering i det, jag försöker se nyktert på situationen och kanske också att inte skapa falska förhoppningar inom mig. Jag vill inte ha några berg- och dalbanor utan flyter jämnt någonstans i mitten.

Men självklart längtar jag tills allt är över.

Jag har en lite sjuklig sida hos mig själv, eremiten, som älskar bubblan jag får leva i nu. Det är enkelt på ett sätt jag inte upplevt tidigare i mitt liv.

Men ibland kommer det över mig bilder av fester, musik, folkvimmel, fullsatta restauranger, trånga barer, friheten av att inte behöva tänka på vad som gäller just denna veckan, i just min kommun. Jag ser fram emot det. Men jag hade redan i slutet av 2020 ställt in mig på ett år till av “ny normalitet”. Jag är inte pessimist eftersom jag faktiskt inte lider av det som är, jag försöker bara ha lagom förväntningar för att slippa kastas mellan hopp och förtvivlan. Vilket mindfulness just handlar om. Medveten närvaro. Här och nu. Acceptans.

Jag är nog den jag känner med sämst tålamod så att lugnt vänta är inte något alldeles självklart för mig. Däremot är min främsta hobby att skrota omkring hemma i mjukiskläder, så på det viset har jag den perfekta pandemipersonligheten.

Ett annat fenomen jag funderar på mycket just nu är nostalgi. Hur det uppstår. Jag kan känna stark nostalgi när jag tänker på tiden i hemkarantän. Jag har inte glömt hur det var och jag skulle rent logiskt inte vilja gå igenom det igen. Ändå upplever jag just nostalgi. Längtan efter ett idealiserat förflutet. Kanske är det även ett uttryck för Stockholmssyndromet. Och då menar jag inte att jag identifierar mig med förövaren som då skulle vara viruset, utan känslan av trygghet i fångenskapen.

Chockbehandlingen fick oss även att uppskatta enkla saker som promenader, frisk luft och natur. Något jag fortfarande tänker på varje dag. “Så länge jag kan gå här i solen (eller regnet för den delen) med min hund, flera timmar varje dag, så fixar sig resten…”.

Jag kan förstå de som är otåliga. Som är pandemitrötta. Som inte står ut en enda dag till av restriktioner och begränsningar. Som inte kan andas. Men jag känner inte så. Jag vet att livet kommer tillbaka, att allt det roliga väntar runt hörnet, kontrasterna återvänder. Under tiden njuter jag av lugnet.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es