Spanjorer är stolta men samtidigt fyllda av komplex och i jämförelse med Spanien framstår Sverige alltid som någon slags ouppnåelig modell. I deras ögon. I bästa fall som en inspirationskälla. I värsta fall som just något omöjligt. Det eftersträvansvärda viftas bort med förklaringen att det där kanske fungerar i Sverige, men inte här…

De ganska få spanjorer jag känner som bott i Sverige, är inte lika odelat positiva. Men på distans är Sverige alltid perfekt.

Sverige är enligt spanjorernas uppfattning bättre än de flesta och definitivt bättre än Spanien. Kanske inte på fotboll eller på väder, men när det gäller demokrati, natur, miljöfrågor, teknik, effektivitet, föräldraledighet, arbetsmarknadsfrågor i stort, byggnadskvalitet, design, levnadsstandard och myndighetsadministration. Det är visserligen mörkare och kallare, men allt är enklare och allt fungerar.

Under mitt första år i Spanien fick jag visserligen ofta kommentaren att svenskar är kalla. Jag tog illa upp och började omedelbart argumentera att det rör sig om blygsel. De blev ofta förvirrade av min reaktion och till slut insåg jag att för dem låg det ingen värdering i ordet kall. Det var endast ett konstaterande och inte menat som en förolämpning. Men det där första året umgicks jag inte heller så mycket med ”vanliga spanjorer” utan mötte mest lärare på språkskolan och killar som sökte sig till uteställen med utländska studenter. De tyckte nog främst att vi var kalla för att vi besvarade komplimanger med viss reservation.

Men i mitt ”vuxna” liv i Spanien där jag haft och har, alltifrån nära vänner till kollegor och familj, har jag faktiskt enbart mötts av en nästan stum beundran och odelat positiv inställning. Dessutom är svenskar långa, artiga, väluppfostrade och snygga.

Problemen med ovanstående har börjat uppstå på senare år. För mig som utlandssvensk är det efter 17 år i Spanien också lätt att glorifiera Sverige. Jag hamnar då och då i fällan att precis som vilken spanjor som helst, kritisera det spanska sättet och lyfta upp den svenska vägen som den rätta. Men det är inte samma sak att kritisera sina egna, som att göra det utifrån. Det är en hårfin balansgång att generalisera när det gäller länder och nationaliteters olikheter, att spanjorer gör si och så och i Sverige gör de minsann på det här viset. Som om alla vore lika. Men jag måste erkänna att jag gör det ganska ofta. Jag tycker det är roligt. Men som sagt, balansen är oerhört viktig.

Mer än en gång har jag umgåtts med spanska vänner och kommit hem efteråt och undrat om jag uppfattats som arrogant. Jag invaggas i en falsk trygghet, en känsla av att vara en av dem och att befinna mig långt ifrån Sverige. Den svenska perfektionen är ouppnåelig även för mig. Just nu umgås jag exempelvis en del med föräldrar till min sons klasskompisar. Vi pratar ju ofta om skola och utbildning och på senare tid har det varit oundvikligt att det smugit sig in en del Covid-19 i samtalen. De som inte är väldigt pålästa och sett medias kritiska artiklar om den svenska strategin, utgår ifrån att inte ens Covid-19 är ett problem i Sverige. När jag kontrasterar gör de stora ögon.

Så vad är min poäng? Kanske att en ska vara försiktig med att raljera allt för mycket och tänka sig för i vilka sammanhang det sker. Ironiskt nog skulle jag aldrig göra det i en grupp med icke spanjorer som är uttryckligen kritiska till Spanien. Det är ju balansen som är det intressanta, att jämföra och sätta det ena mot det andra. Inte att få stå oemotsagd. Kruxet är att spanjorer aldrig säger emot. De är alltid själva sin största kritiker. Så jag ska bli bättre på att ställa frågor, lyssna och inte alltid tala om var skåpet ska stå.