Orden faller tungt. De fälls av en av mina absolut bästa vänner, en anställd vid Madrids kommun som sett mycket och som närmast tappat hoppet.

Våra samtal är alltid långa och djupa. Det kan gälla både familjeliv och makroekonomi. Jag har en utländsk egenföretagares syn på många saker. Han, en offentliganställd spanjors infallsvinkel.

Det brukar vara jag som står för den positiva synen, men den här gången är min vän mer nedstämd än vanligt.
"Makthavarna fortsätter att göra som de vill och befolkningen låter de hållas. Visst har vi sett fler demonstrationer, men i slutändan går folk hem och ingen förändring sker", konstaterar han uppgivet.

Jag försöker uppmuntra honom, hävdar bland annat att spanjorernas mentalitet och värderingar redan ändrats kraftigt och att saker ibland måste komma till sin spets, innan det verkligen sker något.

"Kontakter och inflytande gör att det sitter ett stort gäng inkompetenta på höga poster och lyfter feta löner. Många tjänar till och med mer än regeringschefen själv", påpekar han bland annat.

Min vän har fått sin lön sänkt vid flera tillfällen liksom julbonusen uppskjuten, men antalet handplockade chefer är oförändrat.

"Visst är Madrid en stor kommun med mer än tre miljoner innevånare, men hur är det möjligt att det finns hela 150 handplockade direktörer i kommunen?", utbrister min vän.

Han vidhåller att det är ett kulturellt och närmast genetiskt problem. Därför har han förlorat hoppet på att spanjorerna själva ska lära sig läxan och få skutan på rätt köl igen.

Så nu väntar han närmast med öppna armar på att Spanien interveneras och att EU (läs: Tyskland) dikterar riktlinjerna och rensar upp i det spanska administrationsträsket.

Vi tar farväl för den här gången. Min optimism har han inte lyckats knäcka. Men den har fått sig en ordentlig törn.