Morgnarna är ju lite kyligare nu, så jag tar på en tjocktröja och ett par mjuka långbyxor. Lika bra att ta på badkläder under ifall andan faller på. Jag packar ner strandfilt och handdukar. Struntar i att borsta tänderna, frukosten får vänta tills efteråt. Jag öppnar knappt ögonen för jag vill liksom inte vakna helt. Fortfarande lite sömndruckna vandrar vi ner mot stranden. Det är kolsvart. När vi passerar den stora vägen genom stan är där knappt en bil. Det enda vi möter är ett festklätt par med varsin vattenflaska, troligtvis på väg hem från gårdagens Feria i Fuengirola. De möter nog soluppgången med ett annat fokus än vad vi har…

Nere vid strandpromenaden har arbetet påbörjats för att göra rent inför dagen. Allt för att turisterna ska få en bra upplevelse. På ett hotell som vi passerar har några redan varit nere och hängt sina handdukar på solstolar med bäst placering. Allt för att de själva ska få en bra upplevelse. Vi går till platsen vi har tittat ut, där det inte är några solbäddar eller restauranger. Här är ett grönområde med palmer, där vi får ett betydligt större lugn. Det är fortfarande så mörkt att jag inte ens ser havet trots att jag bara står några meter ifrån det. Det enda jag hör är vågorna som går in över land.

Jag sätter mig på filten i skräddarställning (det har jag ju sett att andra gör) och börjar att andas. Jag försöker tänka att jag inte ska meditera, det ordet är så pretentiöst. Jag andas istället. In genom näsan och ut genom munnen. Ser till att luften kommer hela vägen ner i magen, som jag lärt mig alla de hundra tillfällen jag försökt med mindfulness. När jag andas ut känns det som om mörker och ångest lämnar kroppen. Det känns renande.

Jag testar att andas ner den rena havsluften i ena benet. Den fyller låret och jag känner hur det trycker undan den gamla, mörka luften och låter den försvinna ut i vinden igen. Jag blundar och låter nästa andetag gå hela vägen ner i foten. När jag andats ut all unken luft i mitt ena ben känns det nästan som att det svävar (eller så börjar jag bli yr av alla djupa andetag…). Jag fortsätter samma procedur genom resten av kroppsdelarna.

Huvudet kräver några extra andetag, det finns mycket gammalt groll där inne. Jag låter vågornas energi och takt hjälpa till att dra ut det sista och när jag öppnar ögonen igen har det börjat ljusna. Himlen övergår från rött till orange till gult till ljusblått och ända till svart allra längst ovanför mig. Jag känner mig som en ny människa.

Jag låter kroppen vakna till liv igen och börjar sträcka på mig. Jag tänker inte att jag yogar, det låter så pretentiöst. Jag sträcker på mig istället. Går igenom del för del i hela kroppen samtidigt som solen närmar sig horisonten. När jag står i något som liknar en solhälsning (men jag yogar ju inte…) så når solens första strålar mig. Det är ironiskt vilken tajming. Jag blir nästan religiös.

Sen sitter vi där, min flickvän och jag, och samtidigt som solen stiger över Spanien låter vi den värma oss. Hon tar ett dopp men jag tycker det är för kallt. När hungern börjar ta över vandrar vi upp mot lägenheten igen. Något som slår mig är att jag haft exakt samma möjligheter att göra det här i Sverige, men aldrig gjort det. Vi bor annars i Helsingborg och hade utan större ansträngning kunnat ta oss ner till havet och göra precis samma sak där. Men det finns ett annat lugn här, och vi har hittat ett annat fokus på att vara välmående. Även om det är jobb och studier här med så är de delarna lite mer sekundära. Den lärdomen hoppas jag att jag tar med mig resten av livet. Att starta dagen så här ska jag absolut göra igen. Någon gång kanske jag till och med ska testa att yoga och meditera…