“Vía verde”, grön väg, är i Spanien benämningen på stigar i naturen avsedda för fotgängare, cyklister eller ryttare, som är resultat av en nedlagd infrastruktur, främst gamla järnvägsspår. Varumärket registrerades av den spanska järnvägsstiftelsen Fundación de los Ferrocarriles Españoles (FFE) 1994. I Spanien finns mer än 320 mil nedlagd järnväg som har omvandlats till cykel- och vandringsleder, inom ramen för programmet.

En femtedel av dem, 60 mil, finns i Andalusien. Det rör sig om totalt 26 olika rutter som bjuder på ett unikt sätt att lära känna regionen. Tidningen El País har gjort en presentation av tre av dem; Vía Verde del Aceite, Vía Verde de la Sierra och Vía Verde de la Sierra Norte. Det bästa av allt är att de förutom vacker natur och kulturminnesmärken även garanterar frisk luft och socialt avstånd. Inte minst viktigt i dessa pandemitider.

Belgaren Eddy Merckx, som betraktas som den bästa cyklisten genom tiderna, lär ha sagt “Ride as much or as little, or as long or as short as you feel. But ride.” Han sa inte vart. Men om du befinner dig i Andalusien finns här ett utbud av cykelleder som varvar öken, djupa dalar, höga berg och mjuka kuster, städer och byar med en siluett du inte trodde var möjlig, med oändliga öppna landskap.

Lederna utnyttjar gamla järnvägslinjer och tar dig smidigt, utan svår terräng, till nästintill ogenomträngliga hörn av Andalusien. Sliprarna och ballasten är borta, men kvar lever ändå ett suggestivt järnvägsarv, mycket historia och inte minst en natur som bjuder på fler överraskningar än du vågat drömma om. Lederna passar alla åldrar, de är kravlösa, ingår inte i någon tävling och saknar både delmål och slutspurter. Du tar det i din egen takt helt enkelt.

De utgör däremot en uppmaning till att lära känna området, med den bonus som tillfredsställelsen av varje tramptag ger.
– De bjuder på samma magi som en tågresa, passerar genom tunnlar och viadukter och går förbi platser som inte kan nås på vanlig väg, citeras Carmen Aycart i El País, som förutom att själv vara cyklist dessutom har arbetat med designen av dessa gröna leder i Andalusien under två decennier.

Cykelturismen är en aktivitet som varit på uppgång de senaste åren och som fullständigt exploderat under pandemin. Den bjuder på en mix av alla de ingredienser som nutidens kontext kräver; utomhus, fysisk aktivitet, natur och socialt avstånd.
– När du väl lärt känna "las vías verdes" är de beroendeframkallande, säger Aycart.

Det finns som sagt många att välja på, men idag koncentrerar vi oss på de tre som El País beskriver i sitt reportage. Glöm inte att ta med ett kit med reservdelar till cykeln, om utifall olyckan är framme. En underbar dag kan snabbt förvandlas till en riktig mardröm om du får punktering och inte har någon möjlighet att laga däcket.

Vía Verde del Aceite
Den längsta leden i Andalusien sträcker sig från öst till väst (eller vice versa) och förenar städerna Jaén och Puente Genil i Córdoba, där tåget tuffade fram till 1980-talet. Det rör sig om en tolv mil lång rutt som tar dig genom Córdobas landsbygd och ett hav av olivträd i Jaén. Två vitt skilda miljöer som skiljs åt av en imponerande 200 meter lång metallviadukt som korsar floden Guadajoz.

Om hela sträckan känns för mycket går det bra att endast cykla en del av den. En av de mest intressanta sektionerna uppges vara den som går igenom naturparken Sierras Subbéticas. Den är 2,3 mil lång och förbinder de gamla tågstationerna Cabra och Luque, samt passerar både Zuheros och Doña Mencía.
– Det är ett av de mest pittoreska och vackra områdena och den led som bjuder på flest högkvalitativa stopp längs med vägen för både cyklister och vandrare, citeras María Camacho.

Camacho är chef för cykelcentret Subbética, en plats som skapades 2013 för att erbjuda information om kulturarv och natur, men där det även går att hyra cyklar samt andra trampfordon för familjer. Här finns även hjälp och verktyg för att lösa mekaniska problem eller att få guidning längs med leden.

I Córdobaprovinsen skojar man inte om frukosten. En halv rostad macka, “media tostada”, är snarare ett bröd med rejäla dimensioner. På cafét Juanito i Cabra häller de på lokal olivolja samt skinka från Pedroches och en utsökt tomat. En riklig frukost för två euro som dessutom inkluderar en god kopp kaffe, ett stenkast från tågstationen med det glänsande loket som ser ut som något från Vilda Västern.

Härifrån startar sedan leden som stiger långsamt mellan kullarna och ett hav av blommor, medan pärlödlorna nyfiket kikar fram bakom stenblocken. Rutten passerar därefter en stor äng där fåren betar distraherat och hälsar med ett bräkande. Broar över floderna varvas med tunnlar, som El Plantío, utan belysning. Ta med en ficklampa för att undvika överraskningar. Lite i taget jämnas marken sedan ut när rutten ungefär 1,5 mil senare kommer in i kommunen Doña Mencía. Där på den nedlagda perrongen, ligger numera restaurangen La Cantina, omgiven av grilldofter.

Efter en lugnare nedförsbacke på cirka tre kilometer, med chans att vila benen lite, dyker slottet i byn Zuheros upp vid horisonten. Det tycks klamra sig fast på bergväggen, skulpterad av floden Bailón. För att komma ända upp är det nödvändigt att göra en liten omväg upp för en backe som endast lämpar sig för vältränade lungor. Det kan rentav vara värt att parkera cykeln, ta en promenad i den vackra parken som omger staden och korsa hängbron vid fästningen.

Slottet byggdes på 900-talet, renoverades på 1500-talet och går att besöka. Smala trappor tar dig upp i tornet, där du bjuds på en imponerande panoramautsikt över staden och Córdobas landsbygd. Inträdet på 3,50 euro ger även access till muséet för folkseder samt till arkeologmuséet, i vars vitrinskåp det går att beskåda föremål och rester från den så kallade fladdermössgrottan, La cueva de los Murciélagos, bebodd i 6.000 år av de många folk som har passerat området genom historien. Smidesfönster och blomkrukor med pelargoner pryder vad som anses vara en av Spaniens vackraste byar, lika lugn under veckan som den är livlig på helgen.

Från Zuheros går Vía Verde del Aceite vidare mot stationen i Luque, där Nicols restaurang erbjuder både rum och en meny som domineras av kött, salmorejo och migas, som serveras i tågvagnar av trä. Strax intill ligger ett fritidsområde som bjuder på skugga och där det även finns plats för husbilar. Härifrån kan du välja en cykelled som går mot Baena eller en väg som tar dig upp till Luque. Den är knappt två kilometer lång men består av en uppförsbacke med 13 procents lutning, som kräver en del av både benmuskler och lungorna.

Väl inne i byn rekommenderas du ta dig till torget Plaza de España, där det finns en fontän att svalka sig i. Den enorma kyrkan La Asunción imponerar, liksom grottan La Encantada och kapellet El Rosario. Pricken över i:et utgörs av slottet, byggt på 800-talet av emiratet Umayyad och som flera decennier senare övertogs av rebellen Omar ben Hafsún. Vid dess fot finns en liten bar som bjuder på välförtjänt vila. Det kommunala härbärget i Luque erbjuder inkvartering för dem som har planer på att fortsätta färden vidare bland olivträden bortom Guadajozfloden.

Vía Verde de la Sierra
Gåsgamen har en vingbredd som kan överstiga 2,5 meter. Dess öppna vingar överstiger alltså storleken på de cyklar som färdas längs med Vía Verde de la Sierra, där detta djur är stjärnan. Det rör sig om en led på 3,5 mil som sammanbinder byarna Puerto Serrano och Olvera i Cádizprovinsen. Det finns dock planer på att förlänga den ända till Jerez de la Frontera. Däremellan passerar den Sevillaprovinsen genom kommunerna Coripe, El Coronil och Montellano.

Här möts du av landsbygd, betesmark och Grazalemabergen som döljer några av de mest attraktiva lederna i hela regionen. Det visar inte minst besöksstatistiken från tiden före pandemin med mer än 300.000 vandrare och cyklister per år. Bland dem fanns även pilgrimer, eftersom en del av rutten sammanfaller med Vía Serrana på sin väg till Santiago de Compostela, hundra mil bort.

Denna “vía verde” var en av de första att invigas i Spanien för 20 år sedan. Den inkluderar fyra stationer, var och en med sin egen källa, som dock aldrig kom att användas då tåget aldrig trafikerade detta spår. Idag är stationshusen ombyggda till restauranger, som öppnar på helgerna och som även har rum och turistlägenheter att hyra. Den mest unika är den i Olvera, som består av fyra bostäder i form av tågvagnar. Det finns även parkering för husbilar samt cykeluthyrning.

Det är en bra idé att starta turen från stationen i Puerto Serrano, där Fundación Vía Verde de la Sierra är beläget i det gamla vakthuset. Som gäller generellt för dessa rutter är den inte särskilt krävande och den är väl underhållen. Under sina första kilometer åtföljs den av floden Guadalporcún, som bidrar till en uppfriskande känsla i luften. Med vattendragets porlande i bakgrunden kan du få en skymt av rapphönsen när de lyfter, kaninerna som gömmer sig i buskarna och ödlesnokarna som sticker ut sina huvuden i jakt på sol och värme.

Leden är praktiskt taget platt, men det är tack vare att den komplexa terrängen krävde bygget av hela 30 tunnlar, den längsta på nästan en kilometer. De flesta är upplysta men det kan vara klokt att se till att ha egna lampor med sig, då det även finns sträckor som är mörklagda. Fyra viadukter bjuder dessutom på en fantastisk utsikt längs med vägen.

Glöm inte ta med en kikare. Med den kan du följa gåsgamarnas liv högst upp på berget Zaframagón. Här finns nämligen en av de största kolonierna av denna art i hela Europa. Stationen i Zaframagón är idag ett centrum för naturvägledning. I källan går det att fylla på vattenflaskan och det finns även en restaurang där det går att få sig en kall öl.

I närheten av stationen i Coripe, finns en avstickare på 800 meter till Chaparro de la Vega, en fantastisk ek som är minst 200 år gammal, med en krona som mäter 30 meter i diameter och som har utsetts till naturminne. Eken är stjärnan i ett fritidsområde som fungerar som centrum för stadens festivaler och är målet för många söndagsfirare. Under veckorna är det dock en verklig fristad för dem som önskar njuta en lugn stund i solen.

Tillbaka på leden sträcker vägen ut sig mellan ängarna, från vilka tjurarna av sorten “toro bravo”, studerar dig med stolthet. På färden vidare mellan bondgårdarna färgar vallmon de gröna vetefälten röda. Den blå gurkörten och den gula spanskginsten kompletterar färgspektaklet på vägen mot Olvera, vars silhuett dyker upp i horisonten på sista delen av leden. Denna bit är den mest kuperade, men det rör sig inte om några branta backar och underlättas av att underlaget är av asfalt.

I Olvera rekommenderas att parkera cykeln och promenera runt stadskärnan, besöka slottet som tycks vara byggt för att vidröra himlen och sedan njuta nedförsbackarna till någon av byrestaurangerna där det går att ladda batterierna. Enligt El País är ölstället Los Arbolitos och El Corral de la Pacheca säkra kort.

Vía Verde de la Sierra Norte
Vía Verde de la Sierra Norte är global geopark enligt Unesco, biosfärreservat samt naturpark. Det saknas knappast motiv för att besöka Sierra Norte de Sevilla och det spelar ingen roll vilken tid på året det är. Leden är drygt 1,8 mil och nästan hela är asfaltsbelagd. Leden utnyttjar vägen för det gamla gruvtåget, som byggdes av brittiska företag i slutet av 1800-talet och övergavs på 1970-talet.

Stationen i Cazalla-Constantina, som med närtåget Renfe Cercanías förbinder området med Sevilla, utgör startpunkten för leden som har naturminnesmärket Cerro del Hierro som mål och som till stor del löper parallellt med floden Huéznar. Flodens fuktighet får omgivningarna att påminna om helt andra breddgrader, med kastanjeskog som samsas med både öppna landskap med enorma jordbruksmarker och eklundar.

Här kan du beskåda de gamla vattenhjulen, floden med sina vattenfall och den gröna täta vegetationen på båda sidor. Vattenfallen är utnämnda till naturminnesmärke och ett obligatoriskt stopp nära byn San Nicolás del Puerto, vars artificiella sandstrand är en speciell upplevelse. Här utgör campingen Batán de las Monjas sedan 30 år tillbaka en priviligerad plats för att slå upp tältet bredvid flodstranden. De har även stuguthyrning samt en restaurang känd för sitt iberiska kött.

Spåren från gruvan blir allt tydligare allt eftersom vägen fortskrider; gamla ruiner, maskiner, gallerier och bostäder i kolonialstil dyker upp längs med leden. Längre fram syns klippformationer som för omkring 500 miljoner år sedan, befann sig under vattenytan.

Vid Cerro del Hierro, där det finns ett informationscentrum precis vid ledens slutpunkt, finns möjlighet att gå en promenad på 2,7 kilometer för att utforska omgivningarna. Den inkluderar både själva byn med sin gamla anglikanska kyrka och slutligen gruvan, som exploaterades från romartiden ända fram till 1900-talet. Härifrån kommer exempelvis metallen som användes för att bygga bron Triana i Sevilla.

Mer information på https://www.viasverdes.com