Jarifa och Abindarráez (Cártama)
Berättelsen om Abindarráez och den vackra Jarifa härstammar från 1500-talet, men utspelar sig i början av 1400-talet. En roman återger historien. Den publicerades anonymt, men vissa forskare menar att upphovspersonen var militären och författaren Jerónimo Jiménez de Urrea.

Historien skildrar kärleken mellan den ädle Abindarráez från den muslimska ätten Abencerrajes och den vackra Jarifa. Deras kärlek var förbjuden eftersom Jarifas far motsatte sig den. När pappan reste iväg till Granada skickade Jarifa ett meddelande till sin älskade och bad honom möta henne i Coín för att gifta sig med henne. Abindarráez gav sig genast av från Cártama.

På vägen stötte han på den kristna borgmästaren Don Rodrigo de Narváez och en duell uppstod mellan de båda gentlemännen. Abindarráez, som var trött efter resan, förlorade och tillfångatogs. Han berättade för sin fångvaktare att han var på väg till sitt bröllop. Don Rodrigo kände medlidande med honom och lät honom gå, men på ett villkor – att han skulle återvända inom tre dagar. Sagt och gjort släpptes Abindarráez och begav sig till Coín där han äktade Jarifa. Lyckan blev dock kortvarig för de nygifta. Jarifa försökte övertala sin nyblivna man att bryta löftet till Don Rodrigo och istället stanna hos henne. När han vägrade bestämde hon sig för att följa med honom.

Paret anlände till borgmästaren. Han visade än en gång prov på sin storsinthet genom låta Abindarráez ge sig av som en fri man. Dessutom bad han kungen i Granada att övertala Jarifas pappa att förlåta det förälskade paret. Så fick sagan om Abindarráez och Jarifa ett lyckligt slut.

I kommunen Cártama firas än i dag “Noches de la Bella Jarifa” (den vackra Jarifas nätter) för att uppmärksamma kärlekshistorien mellan Abindarráez och Jarifa.

Tagzona och Tello (Peña de los enamorados, Antequera)
Huvudpersonerna i nästa historia gick inte samma lyckliga slut till mötes. I Antequera finns en klippa som har fått sitt namn efter en riktig Romeo och Julia-legend.

Sägnen sträcker sig tillbaka till medeltiden och berättar om den kristne Tello som tillfångatogs efter en strid som utkämpades mellan kristna och morer. Han sattes i en cell i Archidona. Morernas ledare hade en dotter vid namn Tagzona. Av nyfikenhet besökte hon fängelsecellerna där hon mötte Tello. Ni kan gissa vad som hände härnäst. De unga tu blev blixtförälskade, men deras olika religioner gjorde kärlekssagan omöjlig.

Tagzona och Tello bestämde sig för att fly. Tillsammans lyckades de rymma, men de kom inte långt innan Tagzonas pappa skickade sina vakter efter dem. Jakten förde paret till en klippa där vakterna hann ikapp dem. De förälskade stod på klippans rand. Hellre än att låta sig tillfångatas och leva utan varandra tog de varandras händer och kastade sig utför stupet. Det lilla berget har därför fått namnet la Peña de los enamorados (De förälskades klippa). Klippan har inte bara ett vackert namn, utan även en säregen form. Den ser nämligen ut som ett ansikte i profil och har därför även smeknamnet ”Indianklippan”.

Juana de Carlos och Esteban Pérez de Yerobi (Mijas)
Vi fortsätter på temat förbjuden kärlek mellan kristna och morer. Det speciella med nästa historia är dock att den är garanterat sann och återfinns i kommunarkivet i Málaga. Händelseförloppet utspelade sig 1520 när en kristen man vid namn Esteban Pérez de Yerobi tillfångatogs i Marocko och hölls som slav av sultanen av Fez. Sultanens unga fru förälskade sig i Esteban och de bestämde sig för att fly. De lyckades ta sig till Iberiska halvön där sultanens fru konverterade till kristendomen och vid sitt dop hade ingen mindre än kejsaren Carlos V som gudfader. Hon döptes därför till Juana de Carlos. Paret gifte sig i Granada och bosatte sig sedan i Mijas, där de tros ha levt lyckliga resten av sina liv.

Berättelsen i sin helhet finns att läsa i boken “La reina de las dos lunas” (De två månarnas drottning).

Sara och Ahmed (Periana)
I samhället Periana, i Axarquía, utspelar sig ytterligare en kärlekshistoria på samma tema. Historien handlar om den kristna Sara som satt fången. En morisk man vid namn Ahmed promenerade en dag vid stadens moské, som låg i nära anslutning till fängelset. Av en slump hörde han hur Sara jämrade sig på andra sidan vallgraven. Deras blickar möttes, och ja, ni gissar rätt, de blev kära i varandra direkt.

När Ahmeds familj upptäckte att han var förälskad i en kristen kvinna såg de till att hon blev förflyttad för att sätta stopp för parets kärlek. Sara och Ahmed rymde, men kom att jagas. Precis som Tagzona och Tello kastade sig det förälskade paret ner för en klippa, hellre än att tillfångatas och slitas från varandra. Det berättas att “deras själar flög fritt iväg mot den eviga kärleken”. Enligt legenden går det att höra kärleksfulla viskningar i området under stormiga vinternätter, vilket sägs vara Saras och Ahmeds röster.

En utlösande historia i Archidona
Den avslutande berättelsen är, låt oss säga, av en modernare och mer erotisk natur. Den är baserad på en händelse som utspelade sig så sent som 1971, då ett ungt par utförde sexuella handlingar i en biosalong i Archidona. Mannen fick utlösning och hans sperma landade på ett gift par som satt några rader längre bort. Händelsen blev en skandal och paret dömdes till böter för förargelseväckande beteende. Den något okonventionella kärlekshistorien fick trots allt ett lyckligt slut då det unga paret senare gifte sig.

Nobelpristagaren Camilo José Cela baserade sin bok “La insólita y gloriosa hazaña del Cipote de Archidona” från 1977 på denna händelse. Boken filmatiserades två år senare.