I veckan var det dags igen. Min svärfar somnade in i hemmet i torsdags efter en tids sjukdom. Han var 94 år gammal och jag tror verkligen att han har det bättre nu. Fri från sjukdomens trötthet och hosta. Men det sätter ändå igång en massa tankar och en process hos oss som blir kvar, som jag tror är viktig att ta på allvar. Inte minst får det mig att fundera på hur annorlunda döden hanteras rent praktiskt i Spanien, jämfört med i Sverige.

När min svärmor gick bort var det första gången jag upplevde det på nära håll. Jag fick lära mig vad ett “tanatorio” var och uppleva en “velatorio”. “Tanatorio” översätts på svenska med bårhus eller begravningsbyrå. Men inget av det beskriver på riktigt vad det är. Det är helt enkelt en installation med de samlade tjänster som behövs i samband med att någon dör. Där finns alltifrån privata rum där “el velatorio”, vakan, äger rum i avskildhet, till krematorium och kyrkosal för begravningsceremonin.

I Spanien går allting så snabbt. Kroppen förs direkt till “el tanatorio” efter att döden inträffat och vakan sker under det första dygnet. Oftast hålls begravningsceremonin och urnsättning redan dagen efter.

Min spanska familj bor i Madrid och när min svärmor gick bort befann jag mig själv hemma med min son på Costa del Sol. Det fanns inte mycket tid för reflektion kring vad som borde göras eller vad som förväntades av mig. Jag agerade helt på känsla och tog ett snabbt beslut att vi skulle åka till “tanatoriet” utanför Madrid.

Vi stod varandra så nära och min son var hennes stora kärlek de sista fem åren av hennes liv. Det kändes självklart att vi skulle ta farväl. Även om det var i form av en likvaka. Det är vad ordet “velatorio” översätts med. Jag föredrar “velatorio”. Alla tyckte inte som jag, att det var en lämplig plats för en 5-åring.

Men det var rätt för oss och jag är tacksam att jag vågade gå på instinkt. Det har varit till stor hjälp för oss båda i att acceptera att hon är borta. Den långa bilresan fram och tillbaka blev en bra plattform för att prata om döden och bearbeta det tillsammans. Jag kände att min son behövde förstå att hon var borta och få ett avslut. Eller så var det jag som behövde det. Hans pappa var rädd att han skulle få mardrömmar, men han hanterade det som barn gör, med många frågor och lite malplacerat skoj och bus.

Jag ville inte att det bara skulle vara ett sorgligt besked på telefon, några tårar i ensamhet och så tillbaka till vardagen som om inget hade hänt. Men vi är alla olika.

När vi var i Sverige några månader senare köpte vi Dödenboken av Pernilla Stalfeldt. Det faktum att vi sedan tidigare hade Bajsboken av samma författare, gjorde att vi kunde läsa och samtala om döden med lika delar humor och allvar. Jag rekommenderar den varmt för att tala om döden med barn i alla åldrar.

Denna gång får vi tyvärr inte samma avslut och det känns inte riktigt bra. Jag visste vad som väntade, var beredd på beskedet och inställd på att åka. När det så kom hade jag precis kommit hem efter en 6,5 h lång körning med en kund. Sonen var hemma från skolan med halsont och lite feber. Vi hade visserligen hunnit vara med på vakan på natten men begravningen skulle hållas i Vitoria, ännu många mil norrut. Så vi tänker, tänder ljus och minns, hemma istället.

Min svärfar var troende och inte rädd för att dö. Det tröstar mig. Jag hade turen att få spanska svärföräldrar som inte bara tyckte om mig utan även fortsatte behandla mig som en självklar del av familjen även efter jag separerat från deras son. Vi hade en stark gemensam länk i deras barnbarn. Jag sörjer dem båda, att de inte finns längre men även min koppling till ett Spanien jag inte upplevt och till min spanska familj. Utan dem är det inte längre samma sak.

När jag förr hörde om spanska “velatorios” lät det så skrämmande. Det svenska ordet likvaka är ju som sagt inget vackert ord och ger allt annat än trevliga associationer. Jag minns en pojkvän jag hade vars släkting gick bort och att han var tvungen att bege sig till byn uppe i bergen för att frysa sig igenom en natt på en pinnstol. Då förstod jag inte alls vad det handlade om. Men det gör jag nu. Det är att vara tillsammans både med den döde och med andra närstående, ta farväl, inleda sorgearbetet, börja bearbeta. Intensivt och koncentrerat.

Min svärfar föddes 1928. Han hade så många historier som jag aldrig kommer kunna återge. En av dem glömmer jag dock aldrig för den drog han varje gång vi sågs. Han arbetade för ett oljebolag och var inbjuden till Sverige av det svenska dotterbolaget. Han berättade alltid med fascination om hur det var den tiden på året som studenterna i Stockholm åkte stan runt, sjöng och dansade och hur han under samma resa åkte över sundet till Danmark och att folk satt på däck och solade sig trots att det flöt isflak i havet. Nåja, det sista får man nog ta med en nypa salt.

Vi kallade honom för abu (abuelo = farfar) och han kallade min son för El Rey - kungen - och mig för La Reina madre, drottningmodern. Tack för allt abu Naco.

Apropå döden så kom det samma dag som min svärfar somnade in, upp ett minne på min Facebook. Det var följande citat från Steve Jobs som jag tydligen publicerat elva år tidigare. Jobs gick bort 5 oktober 2011.

“Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.”

Fotnot: ”Velatorio” kommer från ”vela”, som är stearinljus. En velatorio är en plats där det tänds en massa stearinljus, men uttrycket ”velar por” betyder även att rå om eller värna om någon eller något.