Många av regeringens senaste initiativ har varit uppseendeväckande och kritiken är förståelig och i flera bemärkelser befogad. Det gäller såväl slopandet av ”uppror” (sedición) från brottsbalken som ändringen av straffen för korruptionsbrott, där de som inte sker för personlig vinning straffas i mindre utsträckning. Reformerna antogs med stöd av bland annat de katalanska separatistpartierna och många menar att det var fråga om eftergifter för att säkra antagandet av budgeten för 2023 och att Sánchez ska kunna sitta kvar vid makten resten av mandatperioden.

För en stor del av oppositionen är Pedro Sánchez en opportunist som är villig att göra vad som helst för att klamra sig fast vid makten. De mest radikala, som Vox, går så långt som att hävda att Sánchez medvetet tillåter Spaniens söndervittring genom att bana väg för en definitiv katalansk självständighetsförklaring.

Oavsett vad man tycker om Pedro Sánchez och den nuvarande vänsterregeringen finns ett faktum som svårligen går att bestrida. Det är att den katalanska självständighetsrörelsen är mer splittrad än någonsin och knappast på tröskeln till en ny utbrytningsprocess. Detta framgick tydligt i samband med det toppmöte mellan Spanien och Frankrike som Sánchez förlade till Barcelona.

Den oinsatte eller felinformerade skulle kunna se valet av den katalanska huvudstaden för toppmötet mellan Pedro Sánchez och Emmanuel Macron som ännu en eftergift gentemot separatisterna. I verkligheten var det raka motsatsen. Genom att underteckna vänskapsfördraget mellan Spanien och Frankrike i Barcelona exponerade Sánchez självständighetsrörelsens alla brister, motsättningar och interna stridigheter. Separatisterna spelade den spanske regeringschefen helt i händerna.

Sedan flera månader styr katalanska ERC ensamma i minoritet i Katalonien, efter att koalitionen med Junts per Cat spruckit. Det var som bekant det katalanska socialistpartiet PSC som fick flest röster vid nyvalet i februari förra året, men separatisterna lyckades på en nåder behålla makten i koalition. Schismerna mellan ERC och Junts är dock så stora att det bara var en tidsfråga innan korthuset skulle falla ihop.

Separatiströrelsen i Katalonien startade 2012 med Partido Popular vid makten i Spanien och så länge PP regerade hade de katalanska separatisterna en gemensam fiende som sammansvetsade de annars så splittrade separatistpartierna. Den misslyckade självständighetsförklaringen i oktober 2017 innebar i sig inget förlorat stöd för separatiströrelsen, utan den fick tvärtom ytterligare bränsle av interventionen av regionstyret och framför allt åtalet och fängslandet av deras ledare.

När Pedro Sánchez kom till makten i juni 2018 ändrades dock tonen beträffande Katalonien och snabbt förlorade separatiströrelsen sin enande fiende. Samtal inleddes mellan de statliga och katalanska administrationerna och lika snabbt som isen mellan de två började smälta, lika snabbt uppstod en avgrund mellan separatistpartierna. Junts per Cat, som brukade vara det mer moderata partiet, har under ledning av den flyende tidigare regionpresidenten Carles Puigdemont förvandlats till ett extremparti. De drog sig snabbt ur förhandlingarna med socialistregeringen och har alltså även brutit sig ur den katalanska regeringskoalitionen.

Så kom alltså ceremonin i Barcelona 19 januari och det vi fick se var en halvdan mobilisering på gatorna som främst riktades mot de egna katalanska makthavarna och mindre mot den spanska statsapparaten. Såväl ERC som Junts sammankallade till protester, men Aragonès kände sig som regionpresident tvungen att åtminstone hälsa på den spanske regeringschefen och den franske presidenten, medan hans partikollegor och anhängare demonstrerade mot mötet. Ledaren för ERC Oriol Junqueras anslöt sig till demonstrationen men lämnade den efter att han blivit utbuad och kallad förrädare av separatister som motsätter sig kontakterna med den spanska regeringen.

Få saker skildrar så tydligt bristen på verklighetsförankring hos en stor del av de katalanska separatisterna. En folkmassa som stöder en tidigare regionpresident som 2017 flydde landet gömd i bagageutrymmet till en bil kallar den dåvarande vice regionpresidenten som stannade kvar och som för det suttit i mer än två år i fängelse, för förrädare. Splittringen mellan separatisterna är så stor att de numera hyser större agg mot varandra än mot det som uppgavs vara Kataloniens stora fiende, den spanska staten.

Detta kunde Sánchez bevittna med egna ögon när han anlände till Barcelona och förkunnade att situationen i Katalonien i dagsläget skiljer sig stort mot hur den var för bara några år sedan. Det är ett påstående som är svårt att argumentera emot, hur mycket några än försöker.